For English version go to: https://kristinoladatter.blog/2016/08/10/a-tale-from-the-living-room-floor-and-how-small-things-can-grove-huge/

Ett behagligt lugn vilar över huset och inger en känsla av varme och trygghet. På andra sidan av det frostiga fönstret bäddas världen in i mjuk bomull, idet stora vita snöflingor faller lätt till marken. De annars så hårda ljuden har antagit en tystare och mjukare accent. På soffan ligger min Herre, djupt nedsjunken i stora fluffiga kuddar. Så nöjd och fridfull han ser ut där han ligger, fullkomligt uppslukad av sin bok. Han ser inte mig. För honom är jag osynlig och oviktig här jag ligger på golvet. Den intense deckarvärlden är så mycket mera intressant. För honom.
Jag vet att jag inte borde vara här, i min skitiga oviktiga osynlighet. Jag vet att jag inte är estetisk korrekt. Jag är både svart och skitig. Inte doftar jag precis som en sommaräng heller. Mera som en rutten myr kan jag tro, surt och fuktigt. Nej, jag hör inte hemma här.

Min Herre har ingen aning om att klockan redan passerat fyra. Så inne i sin värld är han, att både tid och rum har lämnat hans verklighet.

Plötsligt öppnas dörren mot världen utanför. Det välbekanta ljudet av skor och jacka som lämnas i hallen når mig. Sedan blir det tyst. En lång ödesmättad tystnad följt av en ännu längre uppgiven suck…välbekant den också. Sen kommer stormen, explosionen av höga arga ord; -Varför ligger jag på golvet? Varför i h…..e ligger jag ALLTID på golvet? Ena dagen i vardagsrummet, nästa dag på badrummet, sovrummet, eller vilket som helst rum. Ja, överallt faktiskt, förutom på den enda platsen jag hör hemma?!! -Varför lär du dig ALDRIG?!

Arga steg närmar sig mig. Snabba hetsiga händer sliter upp mig från golvet, bär mig till badrummet, och slänger mig ilsket i korgen. Arga steg igen, på väg bort denna gång. En dörr som smäller. Sedan är tystnaden tillbaka. Inte lika fridfull som för en stund sedan. Bara tyst.

Från badrumshyllan hörs en lång suck av lättnad från tandkrämstuben; -puuuhh, det var inte jag i dag! Sucka på du. Men jag vet, att i morgon kan det vara tubens tur. Du förstår, det kan vara väldigt svårt att lära sig klämma på rätt ställe på en tub. Det kan också bara toalettsitsen. Den är nämligen också väldigt knepig, att lämna i rätt läge. Eller så kan det lika gärna vara jag. Igen.

Jag ljuger inte, bedrar inte, och skadar ingen. Jag dricker inte, slåss inte och dödar inte. Jag är bara oftast fel. Kom inte och tala om för mig att små ting är av noll betydelse. Jag kanske inte ser så bra ut alla gånger. Ej heller doftar jag så gott alltid.

Men JAG har makten att ändra den lilla världen inom loppet av få sekunder. Jag har kraften att starta stormar, och ändra frid till krig. Bara för att jag är jag. Och jag är inte särskilt stor överhuvudtaget. Jag är ju, när allt kommer omkring, bara ett par skitiga strumpor!

©Oladatter 2017 All rights reserved

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s