Friskyttarna -recension 

”Friskyttarna”
Författare: Ewa Broberg
Marwa Förlag
Genre: Fantastik
ISBN 978-916394005-7


Med vilja, kraft och mod som drivkraft

För några kvinnor räcker det inte att vara fembarnsmamma. Att i tilägg arbeta som intensivvårdssjuksköterska kanske inte heller räcker alla gånger. Då kan man ge sig i kast med att, under premisserna av NaNoWriMo, skriva en roman på 50 000 ord under en månad. Sedan kan man, eftersom det är få förunnat att få kontrakt med ett stort förlag, starta eget förlag för att själv kunna ge ut sin bok.

Just så kom Ewa Brobergs debutroman Friskyttarna till, en roman inom fantastik-genren som är en blandning av science fiction, fantasy och skräck. Under november månad 2015 satte Ewa sig ned, med en tanke utan plan, och flödesskrev sin berättelse. Nu, två år senare finns boken i handeln, som första delen i en dystopisk triologi.

Handlingen utspelar sig år 2084, 50 år efter det stora kriget år 2035. Huvudpersonen är den unga ingenjören Lilia som lever i Eden, en stad helt skyddad från yttervärlden och där invånarna inte tror det är möjligt att leva utanför stadens murar. Men Lilia, som råkar mycket illa ut i sitt äktenskap tvingas fly, svårt skadad, med hjälp av helarlärlingen Tristan. Utanför murarna visar sig en helt annan värld än förväntat, och deras tillvaro kantas av den ständiga kampen för att överleva.

        Språket är lätt och flyter på bra, med korta tillgängliga meningar och ord. Kärlek finns, både tvåkönad och samkönad. Kärleksintrigerna och andra konflikter finns, och vi kan också bocka av både våld och spänning i olika former. Rent handlingsmässigt kunde boken varit aningen tätare. Min önskan är ändå att läsaren själv kunde få fantisera fram en helt egen plats där historien pågår, i stället för att svenska namn blandas med fiktiva. Huvudkaraktärernas namn samt andra ortsnamn är inte traditionellt svenska, så för mig blir det en liten kalldusch varje gång jag befinner mig i Sverige fast jag är i Nya Pangea.

Att med murar stänga inne eller stänga ute människor ligger i tiden, är en av mina tankar efter att ha läst Friskyttarna. Kanske är det inte enbart dystopiskt att tänka sig världen på det sättet, att alla som lever utanför vår skyddade kupol är rebelliska friskyttar. Kanske blir vår gemensamma planet i slutändan så förstört att vi blir tvungna att leva på konstgjord framställd vätska och näringsinjektioner. Kan man gå så långt som att tänka sig att vissa delar är näst intil en realistisk framtidsvision? Vilken dystopi!

Kanske finns det mer att hämta från Fantastik genren än vad jag har tänkt. Lätt underhållningsläsning är det i alla fall, och spännande till tider, även för en medelålders läsnörd som en själv, vars barndoms böcker dominerades av troll och mytologiska väsen. Det känns inte riktigt rättvist mot boken, som riktar sig till en yngre generation som dagligen slukar Fantasygenren. Men det känns som att även en yngre version av jag själv lätt skulle blivit underhållen av Ewas dystopiska värld och berättelse.

För författaren kan jag bara lyfta på hatten. Att genomföra det hon gjort med Friskyttarna är väl värd min beundran. För när jag för min dagliga kamp för att jaga Jante på dörr så kliver människor som Ewa Broberg så självklart in, knackar mig på axeln och bekräftar det jag egentligen alltid trott, att Jante verkligen är en dålig vän att ha. Tack för den!

Om allt går enligt författarens plan så kan läsaren se fram emot den andra delen, ”Desertörerna,”  i maj 2018. Skriven under november 2016.

Mera Ewa Broberg

https://www.adlibris.com/se/bok/friskyttarna-9789163940057

https://www.bokus.com/bok/9789163940057/friskyttarna/

img_2727
©Kristin Oladatter Steen 2017. All rights reserved.

Det man inte pratar om -Recension

”Det man inte pratar om”
Författare: Pia Sundgren Storm, H-G Storm, Jennie Hultgren
Biografisk
ISBN 978-91-639-4540-3

En mor, en dotter och syster, en maka och psykolog: Tillsammans har de skrivit ”Det man inte pratar om”, en bok om det som inte får hända men som händer, om det vi inte pratar om som vi måste börja prata om. Som berättar om det svåraste, sätter ord på de stora frågorna utan svar, den bottenlösa sorgen, vanmakten, ansvaret och skulden. Men som också beskriver hur kärleken ger kraft att stå upp när man egentligen inte orkar, om mänsklighet, och om mod.  

Det är en bok om självmord, en bok att prata om.

     ”Boken är ingen feelgood bok, eller någon bok om självförverkligande, utan en återgivning av en resa – om verkligheten före, under och efter ett trauma. Den bok som kanske liknar mest den bok jag själv skulle ha velat ha i min hand då, när katastrofen var ett faktum”, beskriver huvudförfattaren på bokens baksida.

2012 satte huvudförfattaren av den nyutgivna ”Det man inte pratar om” sig ned för att skriva sin första text om livet före, under och efter den katastrof som tre år tidigare hade ställt livet på sin spets, då den unga vackra sonen valde att själv avsluta sitt liv. Skrivandet blev snabbt en form för nödvändig terapi, texterna blev många och fick så småningom en egen blogg där de kunde ge tröst och lindring även åt andra. Nu, ytterligare fem år senare går en del av texterna över i bokform.

     Vi får ta del av tre perspektiv på upplevelserna, det är mamma Pias, storasyster Jennies samt maken och psykologen HG:s. Innehållsmässigt låter sig inte boken kommenteras eller analyseras. Det är en mycket välskriven återgivning av författarnas upplevda verklighet. I ett flytande, tillgängligt, öppet och ärligt språk får läsaren ta del av deras tankar, känslor och upplevelser både före, under och efter katastrofen. Boken greppar tag och berör på djupet, man känner med i ilskan, sorgen, maktlösheten, vill sparka, slå och skrika; NEJ!! Detta får inte hända, det får inte vara så! Både boken och känslan greppar, och stannar länge.

      Boken kommer som ett viktigt inlägg i arbetet med att synliggöra den ständigt ökande psykiska ohälsan och självmordsiffran bland unga. Den är mättad med insikter, visdom och klokhet och kommer inte lämna läsaren oberörd. I tillägg till att kunna vara ett igenkännande och kanske en form av tröst för andra drabbade, väcker den både tankar och frågor i oss alla. Att den inte är en feelgood och är helt befriad från klicheer är en oerhörd lättnad.

”Vi måste våga fråga” är något vi ofta hör och läser. Men också, som psykolog HG Storm påpekar i boken, ”inte tillåta samtalet sluta där”, när vi möts av svaret ”jag vet inte”, om vi misstänker att något inte är som det ska. Pia skriver; ”Jag visste inte ens att det fanns en fråga att ställa.” H-G Storms många erfarenheter från sitt arbete med unga i sin roll som psykolog ger ett fint bidrag till boken. Vi får ta del av både hans egna reflektioner, och även en del fakta när han bland annat skriver om hormoner och hjärnans utveckling,  introverta och extroverta, och om posttraumatisk stress vid trauma.

Allt sammantaget är detta en bok jag rekommenderar på det starkaste, för alla att läsa. Vi har inte råd att förlora våra ungdomar, våra söner och döttrar, systrar och bröder. Vi har inte råd att inte prata. Det är vårt allas ansvar.

”Bli en som ser.”
Pia Sundgren Storm

Utgivningsdatum 2017-10-20

https://www.adlibris.com/se/bok/det-man-inte-pratar-om-verkligheten-fore-under-och-efter-ett-trauma-9789163945403
https://www.bokus.com/bok/9789163945403/det-man-inte-pratar-om-verkligheten-fore-under-och-efter-ett-trauma/

Författarens blog hittar du här:
http://piasundgrenraindance.se

Flera kämpar i arbetet med att synliggöra den psykiska ohälsan och självmord bland unga:
http://www.aldrigensam.com
http://suicidezero.se
https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/
img_2534

©Kristin Oladatter 2017. All rights reserved.

Ateljé Wessmark -med öga för detaljer 

I en gammal skola i Kils Kommun i Värmland har konstnärsparet Wessmark flyttat in. Under två års tid har de renoverat och skapat sig både ett hem och en arbetsplats med vida utsikt över nära och mera fjärran landskap. Nu har de även öppnat dörrarna för alla oss andra så att vi kan få skåda, inspireras, förundras och betagas av deras plats och deras konst.

För det gör man, förundras och betagas. Och ibland tänker man att det är omöjligt det man ser, fast man så gott vet att det där o’et inte alls hör ihop med ordet möjligt. För allt är möjligt, i någon form. För Johannes Wessmark till exempel så var det fullt möjligt att på egen hand lära sig fotorealistiskt målande, gott hjälpt av ett till synes sällsynt öga för detaljer tillsammans med ett tålamod få människor förunnat. Något han hade med sig redan som liten pojke när han gjorde sina in-i-minsta-detalj-teckningar. I dag har blyertsen ersatts av air-brush, penslar, olja och acryl. Med dessa verktyg i hand går han lös på papper och duk, i storformat. Motiven, oftast modell -och landskapsbilder men även stilleben och porträtt, hämtar han hem med hjälp av kameran. Sedan börjar arbetet.

Photo: Ingemar Martinsson

”Agnes in backlight” by the artist Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Work in progress. The artist, Johannes Wessmark is present. Photo: Ingemar Martinsson

 Det är Johannes som möter oss när vi kommer. Det är Johannes som visar oss runt, berättar och svarar på alla våra frågor. Det känns naturligt, nära, personligt och väldigt trevligt att det är konstnären själv som är på plats. Det liksom berör mera då. Men det betyder inte att den andra halvan av paret inte finns närvarande. Johannes fru, Annika Kakka Wessmark är i allra högsta grad närvarande med sina målningar, ord och dikter, och också som modell i några av Johannes målningar och i sina egna självporträtt.

”Still standing” Acrylic on linen by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

 Johannes målning ”Still standing” bär på en alldeles egen historia. Den är målad efter ett foto som Johannes far i sin tid tog under tiden han jobbade som ortopedläkare i Algeriet på 60-talet. Den är fantastiskt målad, sann och gripande. Och på skåpet under tavlan ligger den gamla protesen som bars av den avbildade och avmålade mannen. Som kronan på verket kan man säga, fast under.

”The crown” in acrylic and oil by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Painting by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

”Hanna” in acrylic and oil by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

From the studio and workspace. Paintings by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Dikt av Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

 KOM

Kom rynkor och kom gråa hår
kom bråck och grop på mina lår
Likt välgjort konstverk formas jag
får flera detaljer varje dag
Till slut mitt värde är på topp
med praktfullt dekorerad kropp

 By Annika Kakka Wessmark

Painting by Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Paintings by Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Paintings by Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Paintings by Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

 Annikas konst är mera blandat. Förutom sina fotorealistiska tavlor som även hon gör så skapar hon också sina mera lekfulla och tankeväckande tavlor. Och så skriver hon. I fönsterbrädor och på andra platser finns några små inramade målningar med hennes trevliga dikter i. Som älskare av det skrivna ordet kommer jag hem, googlar och söker för att hitta flera ord. Jag tyckte om det jag läste och vill ha mer. Men jag lyckas inte. Det kanske inte är orden som dominerar skapandet. En bild säger ju som vi vet mer än 1000 ord. Som hennes målning av den multitaskande kvinnan med 3 par armar. Den talar sitt tydliga språk. Hon ser banne mig glad ut i sin multitasking posé, och jag tänker; var glad du för att telefonen du håller i handen inte är vidare smart! Jag får mig i alla fall ett gott skratt här, och skulle gärna haft den på den egna väggen. Sedan gillar jag skarpt porträtten hon gjort av sin man, den stora konstnären. Och mycket mycket mer.
Jag kommer som sagt hem. Jag inser mina begränsningar när det kommer till penslar och färg, och plockar snabbt undan alla mina målarsaker. Åtminstone för ett tag. Möjligheten finns också att de ligger på Blocket inom kort. I stället tar vi våra kameran och vi beger oss ut på utflykt i naturen och på gatorna. För det är här vi hittar inspirationen. I mötet med naturen och i mötet med människorna. En bild säger mer än 1000 ord, javisst. Men jag vill ha båda, för bilden ger mig orden och orden ger mig bilden. Och konstnärsparet Wessmarks arbete ger verkligen både inspiration, lust och kraft att gå ut och söka. 

För den som söker, den har en benägenhet att hitta.

I alla fall hittar DU mycket mera Wessmark här:

Johannes
Annika Kakka
All photos by ©IMPHOTO 2017. Text ©Oladatter 2017. All rights reserved

Brasseriet 8586 – bland båtvrak och oljefat i Haga, Göteborg

Vi tar en dagstur till Västkustens Pärla Göteborg, flerfaldigt utsedd till Sveriges hetaste sommarstad. Här tänker vi låta oss inspireras och vidga våra vyer. Med våra kameror i högsta hugg går vi lös på gator och torg, hungriga på inspiration. Och vi får vad vi vill ha. Redan vid ”porten” till shoppingstöket Haga, en av Göteborgs äldsta stadsdelar drar nyfikenheten och ögat in oss i en av de mest inspirerande lokaler vi skådat. Adressen är Haga Nygata 35c.

Fotograf ©Ingemar Martinsson


Vi är tidiga, och vid en bardisk sitter Sebastian och förbereder dagens meny. Han ler hjärtligt och välkomnande och är nog van vid kameran som ständigt dokumenterar miljön och detaljerna. För Brasseriet 8586’s inredning kan knappast lämna någon oberörd. Inte heller uppraddningen av sötsaker vid disken. Förmodligen gör de flestas insulinnivå ett bungyjump bara vid åsynen av alla dessa läckerheter som möter en när man kliver in.

Fotograf ©Kristin Oladatter Steen

Fotograf ©Ingemar Martinsson


Något kulinariskt utlåtande kan vi inte ge oss in på då vi just innan klivit ut från ett annat café där vi åtnjutit vår frukost. Men med tanke på Brasseriets samarbete med Douglas Spiik, en världskändis från dessertmästarna och VM-mästarna kan vi ju inte tro annat än att smaklökarna skulle joine insulinet i sitt bungyjump. 

För oss blir det ögat och linsen som får sitt. Kreativiteten som spritter fram ur varje detalj i inredningen är för kameran som en insulininjektion måste vara för diabetikern. 

Fotograf ©Ingemar Martinsson

Fotograf ©Ingemar Martinsson

Fotograf ©Ingemar Martinsson

Fotograf ©Kristin Oladatter Steen

Fotograf ©Kristin Oladatter Steen


Borden och disken är tillverkade av delar från en 80 år gammal båt, styckad i bitar och hämtad från Indonesien. Stolar och andra detaljer från gamla oljefat. Lampor gjorda av köttkvarnar och termometrar. Och konsten på väggarna är målad av Sebastian, som i övrigt ligger bakom de flesta idéer till skapandet av Brasseriet. 

Det är kreativt, det är inspirerande, och det är förbaskat läckert! Och fruktansvärt frustrerande att våra magar redan är fulla och vi inte kan få njuta av läckerheterna vid disken. Vi måste med andra ord återkomma hit en annan gång, till Brasseriet 8586. Tills dess tackar vi för att vi fick fritt fotografera och njuta av alla detaljer och synintryck.
Hem Brasseriet 8586

©Oladatter 2017  &  ©IMPHOTO 2017. All rights reserved

När sjuka är ett problem -krönika

I dag vaknade jag till doften av kaffe och radions röster i vanlig ordning. Just i det jag ligger och scannar av mitt fysiska och psykiska mående, ( en vana jag har för att få en liten överblick över vad för slags dag jag har framför mig) uppfattar jag från radion en kvinna som pratar om den psykiska ohälsan i landet. Det är nämligen den som de sista 3 åren har stått för högst procent sjukskrivningar, vilket är mycket problematiskt, säger hon. Näää vilken överraskande nyhet, tänker jag och väntar i spänning på att vidare få höra några kloka vakna ord. Men de kommer inte. Inte det som jag velat höra i alla fall. Jo, det är mycket problematisk detta. Det är problematisk att få sjuka tillbaka till arbetslivet. Det är problematisk att de sjuka drabbas ekonomiskt av sina långa och ofta återkommande sjukperioder. Men oj då! Vi går från klarhet till klarhet här! Tydligen är det de bipolära, dementa och schizofrena som verkar ha det svårast, de som ständig återkommande drabbas. I nästa inslag talar man om läkare. De har börjat bli sjuka de också nämligen, i stress och utbrändhet. Vi har aldrig haft så många utbildade läkare i landet, problemet är bara att de väljer att jobba deltid för att orka med sitt jobb och samtidigt ha lite krafter kvar till det övriga livet. Det betyder alltså att vi numera är i behov av en markant ökning utbildade läkare för att ta hand om vårt stigande antal sjuka. Vilken rundgång. Jag tycker läkarna gör rätt som väljer att jobba deltid. Flera människor borde få tillåtas känna att det är möjligt att kunna välja att det räcker, utan att för den delen behöva gå i botten rent ekonomiskt.  För vem skulle inte välja deltid i dagens läge för att orka egentligen, om man verkligen börjar fundera på vad man vill ha ut av sitt liv? Personligen skulle jag jubla över att kunna hjälpa några människor på halvtid, med en halv läkarlön. Men det har jag inte. Vart ligger fattigdomsgränsen i landet? Själv har jag tagit en paus och klivit av hela systemet.  I en ålder av 47 år har jag satt mig på skolbänken igen, efter 6 års kämpande för att efterleva alla krav från Försäkringskassa och Arbetsförmedling med alla deras olika faser (fasor). Samtidigt har jag haft den dagliga kampen med min egen kropp och psyke. Sjukdomsåren tog ut sin rätt, jag behövde bara få vila mig en stund från den kampen. Pressen utifrån, menar jag. Med mina i underkant av 10 000:- per månad som kommer från studielån och studiebidrag försöker jag nu i stället se om jag kan hitta någonting inneboende i mig själv som kanske kan vara möjligt att använda för att skapa mitt eget liv, långt från ekorrhjul, materialism och status. För det är jag klar för att avsäga mig, jag behöver inte så mycket. Det är ju så, att det är i desperation och problemlösningsprocesser som kreativitet föds och frodas. So what om jag sedan kommer slita med återbetalning av studielån när jag går mot pension. Dit vet jag ju inte om jag kommer i alla fall. Det vet ingen. Men jag kan inte längre tänka så långt fram i tid. Det är en dag, en vecka, en månad i taget som gäller. Varje gång räkningar är betalda och det fortfarande finns lite pengar till mat så funkar allt ett litet tag till. Och då har jag det ändå väldigt väldigt bra!!! Jag får ibland (ofta) påminna mig om det, i de stunder jag dras ned i min självömkan och tycker att livet är lite skitigt. Så nu väntar jag altså spänt på uppenbarelsen som snart borde infinna sig, innan jag måste tillbaka till ”verkligheten” i form av arbetslöshet och/eller sjukskrivning, i fall undret inte händer menar jag. För någon arbetsplats som tillåter en människa att komma och gå som den ”vill” finns ju inte. Jag behöver vara min egen arbetsplats med andra ord.

Jo visst är det problematisk för samhället att vi är så många sjuka. Lika problematiskt som samhället är för oss sjuka kanske. Det är de orden jag önskar höra i radion år 2017, att det är problematiskt för samhället med alla sjukskrivningar för det tyder på att människan inte mår så bra av hur vårt samhälle ser ut. Jag vill höra att 2017 är året då vi skall gå till botten med vad som verkligen ligger bakom alla symptom som visar sig hos människan! 

Vilken underbar dröm jag har…

©Oladatter 2017 All rights reserved

Människor som inte hatar -En krönika

Only in Swedish

Hat -”En djup motvilja mot något som uppfattas som ett hot, en ond maktfaktor, eller liknande”
Jag är en hatare. Jag tvingar mig själv att upprepa; JAG är en hatare! Obehagligt, men sant.
Länge har jag lagt mycket tid och kraft på att grubbla över, och på djupet försöka förstå hur det kommer sig att människor blir hatare. Dröm då över min förvåning när jag till slut fick erkänna att jag själv faktiskt tillhör denna skara människor. De är ju människorna som jag har undvikit med alla medel och försökt förtränga att de ens finns. Skulle jag själv då vara en av de? Jo, för enligt denna definition så inser jag att så stor är faktisk min motvilja mot hatare, att det gör även mig till en hatare. Sedan kan jag ju fundera länge på hur det kommer sig att jag förträngde och undvek så till den grad att jag tillät hatare att bli just den, för mig, onda maktfaktor som benämns i definitionen?

Svaret är rädsla. Rädsla finns bakom de många former för hatuttryck som vi så ofta möter i dag, så även hos mig. Jag är rädd för hatet. Jag är rädd att det skall sprida sig, infektera alla hörn i vår värld och i slutändan faktiskt bli människornas och jordens undergång. Vår allas domedag. Så rädd är jag faktiskt. I alla fall om jag börjar gräva ner mig i dessa domedagstankar. 

Sedan händer det saker som på ett ögonblick vänder hela min kolsvarta framtidssyn. Denna gången blev det terrorangreppet på Stockholm. För när godheten sipprar fram från alla hörn och kanter inom loppet av några timmar, ja då händer det något inom mig. En liten spira av hopp kanske.En liten spira hopp, lätt kryddat med glädje. Skadeglädje även? Kanske lite, när jag efteråt vid flera tillfällen kan läsa om kaoset som infinner sig hos trollen. De frustreras och förundras över att människorna inte hatar mer.

För det finns människor som inte hatar. Många dessutom. Människor man kan tycka har all anledning i världen att vara arga, bittra och hatiska. Där finns barn i fattiga länder som inte har någonting i livet annat än sina stora leenden. De samma barnens föräldrar som går runt med sin stora sorg över att inte kunna ge mera till sina barn. Men kärleken har de att ge. Sedan finns det människor som kanske har lite mer, men som måste lämna allt för att fly från krig och katastrofer för sin överlevnad. Några av de lyckas komma hit till oss. Och förutom rädslan och ilskan hos några enstaka individer som ibland slår till och hamnar i vårt nyhetsflöde, så är de då liksom människor de också. Människor med stora hjärtan. Visst är det förunderligt. Vi kan inte riktigt se och greppa deras trauman. Där finns gravt missbrukade och misshandlade människor med enorma sår och skador som använder sina historier, delar med sig till oss, och på så vis hjälper och ger tröst till andra. Med största självklarhet. Ja, det verkar onekligen vara så, att det är de som förlorat mest som också är de som har mest att ge.

Där finns Hedi, Walter och Joost. Alla överlevare från förintelsens tid som vill att vi skall lära av historien och ALDRIG luras gå på samma väg som den gången. Och så Emil, min morfar. Han finns inte kvar i livet som Hedi, Walter och Joost, men han överlevde 2 år i Tysk fångenskap i Polen. Några få kilo morfar kom hem till mormor och barnen som väntade. Och flera barn och många flera år som skulle komma.

Det är inte så ofte jag berättar om dessa 2 år av min morfars närmare 97-åriga livshistoria. Men en gång jag gjorde det, var första frågan jag fick; hur lång tid tok det att bli av med det? -Av med vad? frågade jag. -Hatet. Hur lång tid tok det att bli av med hatet? Jag måste ha sett ut som ett frågetecken. Så ny och oväntat var frågan för mig att jag var tvungen att tänka en bra stund innan jag till slut lyckades svara; -det fanns inget hat. Min morfar utvisade inga tecken på hat till de som plågat och svältat honom. De som stulit 2 år av hans liv och självfallet påverkad både hans resterande liv, och även oss kommande generationer sprungen från honom. Nej, han verkade fortsatte sitt liv utan att bli hatare. Nog kunde han vara lite ilsken ibland. Men hat? Nej. Hur är det möjligt?

Jag vet att han såg människorna, även de som gjorde honom mest illa. I hans ögon var de bara som han själv. De onda handlingar de utförde var just det; onda handlingar. Han ansåg nog att det kunde varit så mycket värre. Jag menar, även om ”fienden” lade beslag på de flesta matpackor som kom in i lägret från Röda Korset så fick de i alla fall någonting. Ibland. Och så hade han ju en kamrat. De höll liv i varandra, de två. Och även om det inte var många kilo som kom hem så hade han livet. Länge.

Jag vill hylla alla dessa människor. För även om det känns som att vi befinner oss i glömskans tidsålder där många vägrar acceptera historien så har allt faktiskt hänt. Och även om jag per definition är en hatare i dag, så skall jag göra mitt absoluta yttersta för att inte vara det i framtiden. Morfars historia och liv tillåter inte mig att vara annat än människa. Det är det som är mitt arv.

©Oladatter 2017 All rights reserved