Ateljé Wessmark -med öga för detaljer 

I en gammal skola i Kils Kommun i Värmland har konstnärsparet Wessmark flyttat in. Under två års tid har de renoverat och skapat sig både ett hem och en arbetsplats med vida utsikt över nära och mera fjärran landskap. Nu har de även öppnat dörrarna för alla oss andra så att vi kan få skåda, inspireras, förundras och betagas av deras plats och deras konst.

För det gör man, förundras och betagas. Och ibland tänker man att det är omöjligt det man ser, fast man så gott vet att det där o’et inte alls hör ihop med ordet möjligt. För allt är möjligt, i någon form. För Johannes Wessmark till exempel så var det fullt möjligt att på egen hand lära sig fotorealistiskt målande, gott hjälpt av ett till synes sällsynt öga för detaljer tillsammans med ett tålamod få människor förunnat. Något han hade med sig redan som liten pojke när han gjorde sina in-i-minsta-detalj-teckningar. I dag har blyertsen ersatts av air-brush, penslar, olja och acryl. Med dessa verktyg i hand går han lös på papper och duk, i storformat. Motiven, oftast modell -och landskapsbilder men även stilleben och porträtt, hämtar han hem med hjälp av kameran. Sedan börjar arbetet.

Photo: Ingemar Martinsson

”Agnes in backlight” by the artist Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Work in progress. The artist, Johannes Wessmark is present. Photo: Ingemar Martinsson

 Det är Johannes som möter oss när vi kommer. Det är Johannes som visar oss runt, berättar och svarar på alla våra frågor. Det känns naturligt, nära, personligt och väldigt trevligt att det är konstnären själv som är på plats. Det liksom berör mera då. Men det betyder inte att den andra halvan av paret inte finns närvarande. Johannes fru, Annika Kakka Wessmark är i allra högsta grad närvarande med sina målningar, ord och dikter, och också som modell i några av Johannes målningar och i sina egna självporträtt.

”Still standing” Acrylic on linen by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

 Johannes målning ”Still standing” bär på en alldeles egen historia. Den är målad efter ett foto som Johannes far i sin tid tog under tiden han jobbade som ortopedläkare i Algeriet på 60-talet. Den är fantastiskt målad, sann och gripande. Och på skåpet under tavlan ligger den gamla protesen som bars av den avbildade och avmålade mannen. Som kronan på verket kan man säga, fast under.

”The crown” in acrylic and oil by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Painting by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

”Hanna” in acrylic and oil by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

From the studio and workspace. Paintings by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Dikt av Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

 KOM

Kom rynkor och kom gråa hår
kom bråck och grop på mina lår
Likt välgjort konstverk formas jag
får flera detaljer varje dag
Till slut mitt värde är på topp
med praktfullt dekorerad kropp

 By Annika Kakka Wessmark

Painting by Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Paintings by Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Paintings by Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Paintings by Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

 Annikas konst är mera blandat. Förutom sina fotorealistiska tavlor som även hon gör så skapar hon också sina mera lekfulla och tankeväckande tavlor. Och så skriver hon. I fönsterbrädor och på andra platser finns några små inramade målningar med hennes trevliga dikter i. Som älskare av det skrivna ordet kommer jag hem, googlar och söker för att hitta flera ord. Jag tyckte om det jag läste och vill ha mer. Men jag lyckas inte. Det kanske inte är orden som dominerar skapandet. En bild säger ju som vi vet mer än 1000 ord. Som hennes målning av den multitaskande kvinnan med 3 par armar. Den talar sitt tydliga språk. Hon ser banne mig glad ut i sin multitasking posé, och jag tänker; var glad du för att telefonen du håller i handen inte är vidare smart! Jag får mig i alla fall ett gott skratt här, och skulle gärna haft den på den egna väggen. Sedan gillar jag skarpt porträtten hon gjort av sin man, den stora konstnären. Och mycket mycket mer.
Jag kommer som sagt hem. Jag inser mina begränsningar när det kommer till penslar och färg, och plockar snabbt undan alla mina målarsaker. Åtminstone för ett tag. Möjligheten finns också att de ligger på Blocket inom kort. I stället tar vi våra kameran och vi beger oss ut på utflykt i naturen och på gatorna. För det är här vi hittar inspirationen. I mötet med naturen och i mötet med människorna. En bild säger mer än 1000 ord, javisst. Men jag vill ha båda, för bilden ger mig orden och orden ger mig bilden. Och konstnärsparet Wessmarks arbete ger verkligen både inspiration, lust och kraft att gå ut och söka. 

För den som söker, den har en benägenhet att hitta.

I alla fall hittar DU mycket mera Wessmark här:

Johannes
Annika Kakka
All photos by ©IMPHOTO 2017. Text ©Oladatter 2017. All rights reserved

Brasseriet 8586 – bland båtvrak och oljefat i Haga, Göteborg

Vi tar en dagstur till Västkustens Pärla Göteborg, flerfaldigt utsedd till Sveriges hetaste sommarstad. Här tänker vi låta oss inspireras och vidga våra vyer. Med våra kameror i högsta hugg går vi lös på gator och torg, hungriga på inspiration. Och vi får vad vi vill ha. Redan vid ”porten” till shoppingstöket Haga, en av Göteborgs äldsta stadsdelar drar nyfikenheten och ögat in oss i en av de mest inspirerande lokaler vi skådat. Adressen är Haga Nygata 35c.

Fotograf ©Ingemar Martinsson


Vi är tidiga, och vid en bardisk sitter Sebastian och förbereder dagens meny. Han ler hjärtligt och välkomnande och är nog van vid kameran som ständigt dokumenterar miljön och detaljerna. För Brasseriet 8586’s inredning kan knappast lämna någon oberörd. Inte heller uppraddningen av sötsaker vid disken. Förmodligen gör de flestas insulinnivå ett bungyjump bara vid åsynen av alla dessa läckerheter som möter en när man kliver in.

Fotograf ©Kristin Oladatter Steen

Fotograf ©Ingemar Martinsson


Något kulinariskt utlåtande kan vi inte ge oss in på då vi just innan klivit ut från ett annat café där vi åtnjutit vår frukost. Men med tanke på Brasseriets samarbete med Douglas Spiik, en världskändis från dessertmästarna och VM-mästarna kan vi ju inte tro annat än att smaklökarna skulle joine insulinet i sitt bungyjump. 

För oss blir det ögat och linsen som får sitt. Kreativiteten som spritter fram ur varje detalj i inredningen är för kameran som en insulininjektion måste vara för diabetikern. 

Fotograf ©Ingemar Martinsson

Fotograf ©Ingemar Martinsson

Fotograf ©Ingemar Martinsson

Fotograf ©Kristin Oladatter Steen

Fotograf ©Kristin Oladatter Steen


Borden och disken är tillverkade av delar från en 80 år gammal båt, styckad i bitar och hämtad från Indonesien. Stolar och andra detaljer från gamla oljefat. Lampor gjorda av köttkvarnar och termometrar. Och konsten på väggarna är målad av Sebastian, som i övrigt ligger bakom de flesta idéer till skapandet av Brasseriet. 

Det är kreativt, det är inspirerande, och det är förbaskat läckert! Och fruktansvärt frustrerande att våra magar redan är fulla och vi inte kan få njuta av läckerheterna vid disken. Vi måste med andra ord återkomma hit en annan gång, till Brasseriet 8586. Tills dess tackar vi för att vi fick fritt fotografera och njuta av alla detaljer och synintryck.
Hem Brasseriet 8586

©Oladatter 2017  &  ©IMPHOTO 2017. All rights reserved

När sjuka är ett problem -krönika

I dag vaknade jag till doften av kaffe och radions röster i vanlig ordning. Just i det jag ligger och scannar av mitt fysiska och psykiska mående, ( en vana jag har för att få en liten överblick över vad för slags dag jag har framför mig) uppfattar jag från radion en kvinna som pratar om den psykiska ohälsan i landet. Det är nämligen den som de sista 3 åren har stått för högst procent sjukskrivningar, vilket är mycket problematiskt, säger hon. Näää vilken överraskande nyhet, tänker jag och väntar i spänning på att vidare få höra några kloka vakna ord. Men de kommer inte. Inte det som jag velat höra i alla fall. Jo, det är mycket problematisk detta. Det är problematisk att få sjuka tillbaka till arbetslivet. Det är problematisk att de sjuka drabbas ekonomiskt av sina långa och ofta återkommande sjukperioder. Men oj då! Vi går från klarhet till klarhet här! Tydligen är det de bipolära, dementa och schizofrena som verkar ha det svårast, de som ständig återkommande drabbas. I nästa inslag talar man om läkare. De har börjat bli sjuka de också nämligen, i stress och utbrändhet. Vi har aldrig haft så många utbildade läkare i landet, problemet är bara att de väljer att jobba deltid för att orka med sitt jobb och samtidigt ha lite krafter kvar till det övriga livet. Det betyder alltså att vi numera är i behov av en markant ökning utbildade läkare för att ta hand om vårt stigande antal sjuka. Vilken rundgång. Jag tycker läkarna gör rätt som väljer att jobba deltid. Flera människor borde få tillåtas känna att det är möjligt att kunna välja att det räcker, utan att för den delen behöva gå i botten rent ekonomiskt.  För vem skulle inte välja deltid i dagens läge för att orka egentligen, om man verkligen börjar fundera på vad man vill ha ut av sitt liv? Personligen skulle jag jubla över att kunna hjälpa några människor på halvtid, med en halv läkarlön. Men det har jag inte. Vart ligger fattigdomsgränsen i landet? Själv har jag tagit en paus och klivit av hela systemet.  I en ålder av 47 år har jag satt mig på skolbänken igen, efter 6 års kämpande för att efterleva alla krav från Försäkringskassa och Arbetsförmedling med alla deras olika faser (fasor). Samtidigt har jag haft den dagliga kampen med min egen kropp och psyke. Sjukdomsåren tog ut sin rätt, jag behövde bara få vila mig en stund från den kampen. Pressen utifrån, menar jag. Med mina i underkant av 10 000:- per månad som kommer från studielån och studiebidrag försöker jag nu i stället se om jag kan hitta någonting inneboende i mig själv som kanske kan vara möjligt att använda för att skapa mitt eget liv, långt från ekorrhjul, materialism och status. För det är jag klar för att avsäga mig, jag behöver inte så mycket. Det är ju så, att det är i desperation och problemlösningsprocesser som kreativitet föds och frodas. So what om jag sedan kommer slita med återbetalning av studielån när jag går mot pension. Dit vet jag ju inte om jag kommer i alla fall. Det vet ingen. Men jag kan inte längre tänka så långt fram i tid. Det är en dag, en vecka, en månad i taget som gäller. Varje gång räkningar är betalda och det fortfarande finns lite pengar till mat så funkar allt ett litet tag till. Och då har jag det ändå väldigt väldigt bra!!! Jag får ibland (ofta) påminna mig om det, i de stunder jag dras ned i min självömkan och tycker att livet är lite skitigt. Så nu väntar jag altså spänt på uppenbarelsen som snart borde infinna sig, innan jag måste tillbaka till ”verkligheten” i form av arbetslöshet och/eller sjukskrivning, i fall undret inte händer menar jag. För någon arbetsplats som tillåter en människa att komma och gå som den ”vill” finns ju inte. Jag behöver vara min egen arbetsplats med andra ord.

Jo visst är det problematisk för samhället att vi är så många sjuka. Lika problematiskt som samhället är för oss sjuka kanske. Det är de orden jag önskar höra i radion år 2017, att det är problematiskt för samhället med alla sjukskrivningar för det tyder på att människan inte mår så bra av hur vårt samhälle ser ut. Jag vill höra att 2017 är året då vi skall gå till botten med vad som verkligen ligger bakom alla symptom som visar sig hos människan! 

Vilken underbar dröm jag har…

©Oladatter 2017 All rights reserved

Människor som inte hatar -En krönika

Only in Swedish

Hat -”En djup motvilja mot något som uppfattas som ett hot, en ond maktfaktor, eller liknande”
Jag är en hatare. Jag tvingar mig själv att upprepa; JAG är en hatare! Obehagligt, men sant.
Länge har jag lagt mycket tid och kraft på att grubbla över, och på djupet försöka förstå hur det kommer sig att människor blir hatare. Dröm då över min förvåning när jag till slut fick erkänna att jag själv faktiskt tillhör denna skara människor. De är ju människorna som jag har undvikit med alla medel och försökt förtränga att de ens finns. Skulle jag själv då vara en av de? Jo, för enligt denna definition så inser jag att så stor är faktisk min motvilja mot hatare, att det gör även mig till en hatare. Sedan kan jag ju fundera länge på hur det kommer sig att jag förträngde och undvek så till den grad att jag tillät hatare att bli just den, för mig, onda maktfaktor som benämns i definitionen?

Svaret är rädsla. Rädsla finns bakom de många former för hatuttryck som vi så ofta möter i dag, så även hos mig. Jag är rädd för hatet. Jag är rädd att det skall sprida sig, infektera alla hörn i vår värld och i slutändan faktiskt bli människornas och jordens undergång. Vår allas domedag. Så rädd är jag faktiskt. I alla fall om jag börjar gräva ner mig i dessa domedagstankar. 

Sedan händer det saker som på ett ögonblick vänder hela min kolsvarta framtidssyn. Denna gången blev det terrorangreppet på Stockholm. För när godheten sipprar fram från alla hörn och kanter inom loppet av några timmar, ja då händer det något inom mig. En liten spira av hopp kanske.En liten spira hopp, lätt kryddat med glädje. Skadeglädje även? Kanske lite, när jag efteråt vid flera tillfällen kan läsa om kaoset som infinner sig hos trollen. De frustreras och förundras över att människorna inte hatar mer.

För det finns människor som inte hatar. Många dessutom. Människor man kan tycka har all anledning i världen att vara arga, bittra och hatiska. Där finns barn i fattiga länder som inte har någonting i livet annat än sina stora leenden. De samma barnens föräldrar som går runt med sin stora sorg över att inte kunna ge mera till sina barn. Men kärleken har de att ge. Sedan finns det människor som kanske har lite mer, men som måste lämna allt för att fly från krig och katastrofer för sin överlevnad. Några av de lyckas komma hit till oss. Och förutom rädslan och ilskan hos några enstaka individer som ibland slår till och hamnar i vårt nyhetsflöde, så är de då liksom människor de också. Människor med stora hjärtan. Visst är det förunderligt. Vi kan inte riktigt se och greppa deras trauman. Där finns gravt missbrukade och misshandlade människor med enorma sår och skador som använder sina historier, delar med sig till oss, och på så vis hjälper och ger tröst till andra. Med största självklarhet. Ja, det verkar onekligen vara så, att det är de som förlorat mest som också är de som har mest att ge.

Där finns Hedi, Walter och Joost. Alla överlevare från förintelsens tid som vill att vi skall lära av historien och ALDRIG luras gå på samma väg som den gången. Och så Emil, min morfar. Han finns inte kvar i livet som Hedi, Walter och Joost, men han överlevde 2 år i Tysk fångenskap i Polen. Några få kilo morfar kom hem till mormor och barnen som väntade. Och flera barn och många flera år som skulle komma.

Det är inte så ofte jag berättar om dessa 2 år av min morfars närmare 97-åriga livshistoria. Men en gång jag gjorde det, var första frågan jag fick; hur lång tid tok det att bli av med det? -Av med vad? frågade jag. -Hatet. Hur lång tid tok det att bli av med hatet? Jag måste ha sett ut som ett frågetecken. Så ny och oväntat var frågan för mig att jag var tvungen att tänka en bra stund innan jag till slut lyckades svara; -det fanns inget hat. Min morfar utvisade inga tecken på hat till de som plågat och svältat honom. De som stulit 2 år av hans liv och självfallet påverkad både hans resterande liv, och även oss kommande generationer sprungen från honom. Nej, han verkade fortsatte sitt liv utan att bli hatare. Nog kunde han vara lite ilsken ibland. Men hat? Nej. Hur är det möjligt?

Jag vet att han såg människorna, även de som gjorde honom mest illa. I hans ögon var de bara som han själv. De onda handlingar de utförde var just det; onda handlingar. Han ansåg nog att det kunde varit så mycket värre. Jag menar, även om ”fienden” lade beslag på de flesta matpackor som kom in i lägret från Röda Korset så fick de i alla fall någonting. Ibland. Och så hade han ju en kamrat. De höll liv i varandra, de två. Och även om det inte var många kilo som kom hem så hade han livet. Länge.

Jag vill hylla alla dessa människor. För även om det känns som att vi befinner oss i glömskans tidsålder där många vägrar acceptera historien så har allt faktiskt hänt. Och även om jag per definition är en hatare i dag, så skall jag göra mitt absoluta yttersta för att inte vara det i framtiden. Morfars historia och liv tillåter inte mig att vara annat än människa. Det är det som är mitt arv.

©Oladatter 2017 All rights reserved

Stora vardagsbagateller

For English version go to: https://kristinoladatter.blog/2016/08/10/a-tale-from-the-living-room-floor-and-how-small-things-can-grove-huge/

Ett behagligt lugn vilar över huset och inger en känsla av varme och trygghet. På andra sidan av det frostiga fönstret bäddas världen in i mjuk bomull, idet stora vita snöflingor faller lätt till marken. De annars så hårda ljuden har antagit en tystare och mjukare accent. På soffan ligger min Herre, djupt nedsjunken i stora fluffiga kuddar. Så nöjd och fridfull han ser ut där han ligger, fullkomligt uppslukad av sin bok. Han ser inte mig. För honom är jag osynlig och oviktig här jag ligger på golvet. Den intense deckarvärlden är så mycket mera intressant. För honom.
Jag vet att jag inte borde vara här, i min skitiga oviktiga osynlighet. Jag vet att jag inte är estetisk korrekt. Jag är både svart och skitig. Inte doftar jag precis som en sommaräng heller. Mera som en rutten myr kan jag tro, surt och fuktigt. Nej, jag hör inte hemma här.

Min Herre har ingen aning om att klockan redan passerat fyra. Så inne i sin värld är han, att både tid och rum har lämnat hans verklighet.

Plötsligt öppnas dörren mot världen utanför. Det välbekanta ljudet av skor och jacka som lämnas i hallen når mig. Sedan blir det tyst. En lång ödesmättad tystnad följt av en ännu längre uppgiven suck…välbekant den också. Sen kommer stormen, explosionen av höga arga ord; -Varför ligger jag på golvet? Varför i h…..e ligger jag ALLTID på golvet? Ena dagen i vardagsrummet, nästa dag på badrummet, sovrummet, eller vilket som helst rum. Ja, överallt faktiskt, förutom på den enda platsen jag hör hemma?!! -Varför lär du dig ALDRIG?!

Arga steg närmar sig mig. Snabba hetsiga händer sliter upp mig från golvet, bär mig till badrummet, och slänger mig ilsket i korgen. Arga steg igen, på väg bort denna gång. En dörr som smäller. Sedan är tystnaden tillbaka. Inte lika fridfull som för en stund sedan. Bara tyst.

Från badrumshyllan hörs en lång suck av lättnad från tandkrämstuben; -puuuhh, det var inte jag i dag! Sucka på du. Men jag vet, att i morgon kan det vara tubens tur. Du förstår, det kan vara väldigt svårt att lära sig klämma på rätt ställe på en tub. Det kan också bara toalettsitsen. Den är nämligen också väldigt knepig, att lämna i rätt läge. Eller så kan det lika gärna vara jag. Igen.

Jag ljuger inte, bedrar inte, och skadar ingen. Jag dricker inte, slåss inte och dödar inte. Jag är bara oftast fel. Kom inte och tala om för mig att små ting är av noll betydelse. Jag kanske inte ser så bra ut alla gånger. Ej heller doftar jag så gott alltid.

Men JAG har makten att ändra den lilla världen inom loppet av få sekunder. Jag har kraften att starta stormar, och ändra frid till krig. Bara för att jag är jag. Och jag är inte särskilt stor överhuvudtaget. Jag är ju, när allt kommer omkring, bara ett par skitiga strumpor!

©Oladatter 2017 All rights reserved

Haunted

The terror of emptiness is switched on.
Turning the page is never enough. In the absence of redemptive words and the right tools for conciliation you are thrown back in time in an blink of an eye. Your automatic pilot has done it’s job, responing to triggers before you even noticed.
You been here before, in the place you fear and hate the most. Yet it’s the most familiar place. The closest is suddenly the most remote.
Wearing only the mantle of pain and mourning you are walking in the ruins, like the unhappy migrant permanently resident in the ports of loneliness. Houses built by the furious sledgehammer, the nails of mistrust and the barbed wire of bitterness will always collapse as easy as the house of cards in the wind, by the weight of words landing wrong.
The deepest wounds are not made by the sharpest knifes, but by the lies, the betrayals and the distance. Words needed to be asked for has no value, attention needed to be begged for has no meaning.
The smell of loneliness, so familiar.
There’s no old man next door to run to, always ready to serve sweet desserts together with comforting words by an old kitchen table. There’s no dog lying by your feets looking at you with warm and trusting eyes.
There’s nowhere to run but to yourself. It’s just you, alone. Bound to learn to Love your most fragile parts. Bound to learn to exhale the past and to inhale the future. With trust, for Life. For You.

©Oladatter 2017 All rights reserved

Porträtt: Marja i Myrom

Only in Swedish.

Aldrig skall jag sluta förundras och hänföras av den inneboende styrkan och kraften i människan. Den som finns medfödd i oss alla. Men som på vägen mot vuxenlivet trycks undan, trampas på och glöms bort i vår ständiga jakt efter att passa in, tillmötesgå och anpassa oss efter det moderna samhällets alla skrivna och oskrivna lagar och regler. I stället styrs de flesta av oss mer eller mindre av både Jantelag, skam och skuld. -Hah, du skall inte tro att du är något! När vi i verkligheten är så mycket. Inte varken mer eller mindre än någon annan, bara så oändligt mycket. Alla är vi det.
Sedan finns det de, som på något förunderligt vis redan från tidiga år lyckas gå sin egen väg och skapa sin egen värld. En magisk värld, som ett direkt uttryck från deras innersta kärna.
I helgen fyllde en stor Värmlandskonstnär 60 år. Inget märkvärdigt med det, tänker du kanske nu. Nej, kanske inte. Förhoppningsvis får de allra flesta av oss uppleva det. Men för mig blir det oändligt märkvärdigt. Inte det faktum att det är 60 år som skall hyllas. Men öppenheten, gästvänligheten och självklarheten hos den som fyller.
Marja i Myrom är hon känd som. Inte bara lokalt här i länet, utan hennes namn sträcker sig mycket längre än till de djupa skogarnas sagolika Värmland. Hon bor verkligen i ett litet hus i, vad man kan tycka, mitt i ingenstans. Ett litet stenkast från skog och vatten. I sitt lilla sagohus på 150 år.

För att fira sina 60 har hon nu bjudit in till öppet hus. Gårdsplanen är full med bilar när vi anländer det lilla sagohuset. Här klampar vi alla in med leriga och blöta skor och möts omgående av ett varmt och öppet sorl av prat och skratt från alla rummen i huset. Överallt sitter människor i samtal och gemyt, men inte mera upptagna än att man tar sig tid att titta upp på nyanlända med ett glatt hejande. Från köket doftar det gott av den stora kastrullen med soppa som bjuds. Därifrån hörs också Marjas röst på sjungande Värmländska. Och man sugs in. Av öppenheten, värmen och det naturliga. Så långt från Jantelag, skuld och skam som man kan komma. Så härligt befriande naturligt och okonstlat.
Hela huset är som ett stort konstverk. På alla väggar i alla rum finns hennes livsverk. Inramade tavlor, målningar direkt på väggar och skåp, och hennes stora färgrika broderier. Spännande små detaljer hittar man överallt. Så oväntat och ovanligt. Hon har gjort om hela huset till sin atelje. Eller som hon själv säger, till Värmlands minsta konstmuseum. Vatten och elektricitet har hon, men förutom en TV på på övervåningen syns inte så många andra spår av moderniteter. Hon finns i det sociala nätflödet, men det känns som att hon har lyckats med sitt bardomsbeslut om att vara sin egen, i sitt eget lilla hus. Bara ett stenkast från skogen.
Hur mycket mer behöver en människa?
Man kan liksom inte hjälpa det, att det där lilla stinget av avundssjuka dyker upp. Så härligt befriande att få leva så. Man anar att det nog har kostat lite på vägen. Men ändå, hon känns som hon är på rätt plats och på rätt väg, Marja i Myrom. Som i sin barndom hade turen att få möta fria konstnärssjälar. Som såg henne, den lilla Marja. Och som talade till henne som vore hon en vuxen.

Med oss i handen när vi går får vi ett nybakat matbröd. Det är väl klart man har tid till sånt också, när man fyller 60 och skall ha öppet hus.

Vilken tur att det finns människor som hon, – starka och modiga, till inspiration för oss alla. Det går att välja sin väg.

”Konsten är mitt öde, min sorg och min lycka. Varje morgon, varje kväll, varje natt och så hoppas jag det förblir”

Det hoppas vi också Marja. Stort grattis till dina 60!

Mera Marja

Marja sommarpratar i P4 Värmland

Fotograf ©Ingemar Martinsson

Text ©Kristin Oladatter Steen

2017 All rights reserved

The Battle

Above ground frosty branches spreading it’s beautiful chill.

Below the surface fragile roots being cut off.

Under the skin, the sound of chains mouldering away by the pressure of the wings liberation.

The smell of salt water and air, as tempting as the call of the siren.

Tramp harder, feel  the remaining roots! Stay on the ground, save the power of your only weapon.

Soon the air will be warm and filled by the song of the birds returning.

 © Kristin Oladatter 2017. All rights reserved.

The Visitor -Heritage from a Father

The rare bird….Sometimes dropping in for a visit. Unexpected, briefly and rather intense. Like the storm she is -Sudden. A bit violent. I never see it coming. I’m never prepared. She’s just there. Taking command. For a short period of time turning my world up-side-down. Then, just as sudden as she arrived, she’s gone. Leaving me in surprise and confusion. A little bit of fear and anger even. Leaving me with all my questions – what just happened? Who was that girl that in such a short time made me do things that never before crossed my mind? Impulsive and thoughtless. Not thinking of the consequences of my actions?

It takes me a while. A day, maybe. Or two. Then I remember. The visitor was the girl you created. Strong and fearless. A girl that believed in herself. A girl that could do anything she ever wanted.
You gave that to her; all the confidence she needed to go out in the world and make things happen. Doubtless and fearless.

She’s almost scaring me now, these days. So rare she is. But despite that. Despite the confusion and fear she leaves behind I can also sense something else. Amusement?  Joy? Oh yes. There’ definitely a bubbling laughter deep inside. There’s definitely a little smile on my face.

I wish you were around to see her, you know. Would she still make you proud? Would you still believe in her?
Cause you know, she needs you to. Whenever she’s runnning out of faith. Whenever she hesitates, stumble and doubt she needs you to.

I can almost hear your voice -That’s my daughter. That girl can do anything she want’s.-

Yes, I am. Always!

Yes, I can. Sometimes!

©Oladatter 2016. All rights reserved

Deserted- In a Moment

There, at the end of the small dirt road to nowhere…. The deserted house. All covered in green you can hardly see it. A long time ago nature started it’s battle to retake all the parts it can possibly use.  Uninpeded it’s job can continue. No one is there to prevent it.

Half the roof has changed it’s location. From the inside floor, trees and plants are now growing, stretching towards the light from abowe where once the roof was.

In the bedroom  rats have been feasting on the mattresses in the untided bed. Some clothes left to dry still hanging there. During the years they’we been wet over and over again by the rain coming in. They no longer smells like a summer meadow. More like the rutten smell of a mire.

In the fireplace the parts of the  firewood not charred, are covered in moss.

If you close your eyes you can almost hear it; the drumming of small childrens feet on the floor….The sound of intimacy and Love from the bedroom.

Such a long time ago it must have been.

In a moment they were gone. Was it a happy moment? Did they have time to finish their coffee and say goodbye to their loved one’s?  We can only imagine.

But maybe not…..Cause in the backyard the old car is left to rust.

 

Copyright photos by ©IM Photo 2016 All rights reserved