Svart/vitt och fina färger -dikt

Av hoppet och tron jag säkerligen finna
de vackraste finaste trådar jag spinna.
Färgrika och sköra som livet självt
som påminning om när livet var kärvt.

Av trådarna jag väva de vackraste drömmar
med tjusigt broderade färgrika sömmar.
Inga ytliga drömmar om pengar och beröm
nej, närhet och värme, det är min dröm.

Drömmar fyllda med färg och magi
hela mitt inre skall rymmas däri.
Precis som livet är menat att vara
berusning, förtjusning, allt annat må fara.

Murar jag riva och broar jag bygga
förintelsens skugga långsamt må skygga.
En värld fylld av regnbågens alla nyanser
är vad jag vill ha, jag tar mina chanser.

Featured image ©IMPHOTO

©Kristin Oladatter 2017 All rights reserved

Hopp -dikt

Det är på den tiden
när motorcykeln står på gården
när vitt byts mot vitt på marken
och glasets innehåll går från rött och vitt till rosa.

Det är på den tiden
när spindlarnas flitighet syns på varje stock och i varje vrå
när fönstren går från lätt skitiga till pinsamt skitiga
och det prickar i ansiktet när porerna öppnas i solvärmen.

Det är på den tiden
när tjocka jackor försvinner och skor byts ut i hallen 
när fötterna får känna var minsta ojämnhet i underlaget
och musiken flyttar ut i den fria natur.

Det är på den tiden
när man möter rödögda människor på gator och torg
när testosteronstinna hannar pinkar revir i sina trädgårdar
och lämnar efter sig en doft av diesel och bensin.

Det är då
som stela uppdragna axlar mot kyla och vind glöms.
Det är då
som skyffel och dubbar och kängor glöms.

Det är då som allting liksom händer.
Det är då som livet plötsligt vänder.

©Oladatter 2017. All rights reserved

När sjuka är ett problem -krönika

I dag vaknade jag till doften av kaffe och radions röster i vanlig ordning. Just i det jag ligger och scannar av mitt fysiska och psykiska mående, ( en vana jag har för att få en liten överblick över vad för slags dag jag har framför mig) uppfattar jag från radion en kvinna som pratar om den psykiska ohälsan i landet. Det är nämligen den som de sista 3 åren har stått för högst procent sjukskrivningar, vilket är mycket problematiskt, säger hon. Näää vilken överraskande nyhet, tänker jag och väntar i spänning på att vidare få höra några kloka vakna ord. Men de kommer inte. Inte det som jag velat höra i alla fall. Jo, det är mycket problematisk detta. Det är problematisk att få sjuka tillbaka till arbetslivet. Det är problematisk att de sjuka drabbas ekonomiskt av sina långa och ofta återkommande sjukperioder. Men oj då! Vi går från klarhet till klarhet här! Tydligen är det de bipolära, dementa och schizofrena som verkar ha det svårast, de som ständig återkommande drabbas. I nästa inslag talar man om läkare. De har börjat bli sjuka de också nämligen, i stress och utbrändhet. Vi har aldrig haft så många utbildade läkare i landet, problemet är bara att de väljer att jobba deltid för att orka med sitt jobb och samtidigt ha lite krafter kvar till det övriga livet. Det betyder alltså att vi numera är i behov av en markant ökning utbildade läkare för att ta hand om vårt stigande antal sjuka. Vilken rundgång. Jag tycker läkarna gör rätt som väljer att jobba deltid. Flera människor borde få tillåtas känna att det är möjligt att kunna välja att det räcker, utan att för den delen behöva gå i botten rent ekonomiskt.  För vem skulle inte välja deltid i dagens läge för att orka egentligen, om man verkligen börjar fundera på vad man vill ha ut av sitt liv? Personligen skulle jag jubla över att kunna hjälpa några människor på halvtid, med en halv läkarlön. Men det har jag inte. Vart ligger fattigdomsgränsen i landet? Själv har jag tagit en paus och klivit av hela systemet.  I en ålder av 47 år har jag satt mig på skolbänken igen, efter 6 års kämpande för att efterleva alla krav från Försäkringskassa och Arbetsförmedling med alla deras olika faser (fasor). Samtidigt har jag haft den dagliga kampen med min egen kropp och psyke. Sjukdomsåren tog ut sin rätt, jag behövde bara få vila mig en stund från den kampen. Pressen utifrån, menar jag. Med mina i underkant av 10 000:- per månad som kommer från studielån och studiebidrag försöker jag nu i stället se om jag kan hitta någonting inneboende i mig själv som kanske kan vara möjligt att använda för att skapa mitt eget liv, långt från ekorrhjul, materialism och status. För det är jag klar för att avsäga mig, jag behöver inte så mycket. Det är ju så, att det är i desperation och problemlösningsprocesser som kreativitet föds och frodas. So what om jag sedan kommer slita med återbetalning av studielån när jag går mot pension. Dit vet jag ju inte om jag kommer i alla fall. Det vet ingen. Men jag kan inte längre tänka så långt fram i tid. Det är en dag, en vecka, en månad i taget som gäller. Varje gång räkningar är betalda och det fortfarande finns lite pengar till mat så funkar allt ett litet tag till. Och då har jag det ändå väldigt väldigt bra!!! Jag får ibland (ofta) påminna mig om det, i de stunder jag dras ned i min självömkan och tycker att livet är lite skitigt. Så nu väntar jag altså spänt på uppenbarelsen som snart borde infinna sig, innan jag måste tillbaka till ”verkligheten” i form av arbetslöshet och/eller sjukskrivning, i fall undret inte händer menar jag. För någon arbetsplats som tillåter en människa att komma och gå som den ”vill” finns ju inte. Jag behöver vara min egen arbetsplats med andra ord.

Jo visst är det problematisk för samhället att vi är så många sjuka. Lika problematiskt som samhället är för oss sjuka kanske. Det är de orden jag önskar höra i radion år 2017, att det är problematiskt för samhället med alla sjukskrivningar för det tyder på att människan inte mår så bra av hur vårt samhälle ser ut. Jag vill höra att 2017 är året då vi skall gå till botten med vad som verkligen ligger bakom alla symptom som visar sig hos människan! 

Vilken underbar dröm jag har…

©Oladatter 2017 All rights reserved

Människor som inte hatar -En krönika

Only in Swedish

Hat -”En djup motvilja mot något som uppfattas som ett hot, en ond maktfaktor, eller liknande”
Jag är en hatare. Jag tvingar mig själv att upprepa; JAG är en hatare! Obehagligt, men sant.
Länge har jag lagt mycket tid och kraft på att grubbla över, och på djupet försöka förstå hur det kommer sig att människor blir hatare. Dröm då över min förvåning när jag till slut fick erkänna att jag själv faktiskt tillhör denna skara människor. De är ju människorna som jag har undvikit med alla medel och försökt förtränga att de ens finns. Skulle jag själv då vara en av de? Jo, för enligt denna definition så inser jag att så stor är faktisk min motvilja mot hatare, att det gör även mig till en hatare. Sedan kan jag ju fundera länge på hur det kommer sig att jag förträngde och undvek så till den grad att jag tillät hatare att bli just den, för mig, onda maktfaktor som benämns i definitionen?

Svaret är rädsla. Rädsla finns bakom de många former för hatuttryck som vi så ofta möter i dag, så även hos mig. Jag är rädd för hatet. Jag är rädd att det skall sprida sig, infektera alla hörn i vår värld och i slutändan faktiskt bli människornas och jordens undergång. Vår allas domedag. Så rädd är jag faktiskt. I alla fall om jag börjar gräva ner mig i dessa domedagstankar. 

Sedan händer det saker som på ett ögonblick vänder hela min kolsvarta framtidssyn. Denna gången blev det terrorangreppet på Stockholm. För när godheten sipprar fram från alla hörn och kanter inom loppet av några timmar, ja då händer det något inom mig. En liten spira av hopp kanske.En liten spira hopp, lätt kryddat med glädje. Skadeglädje även? Kanske lite, när jag efteråt vid flera tillfällen kan läsa om kaoset som infinner sig hos trollen. De frustreras och förundras över att människorna inte hatar mer.

För det finns människor som inte hatar. Många dessutom. Människor man kan tycka har all anledning i världen att vara arga, bittra och hatiska. Där finns barn i fattiga länder som inte har någonting i livet annat än sina stora leenden. De samma barnens föräldrar som går runt med sin stora sorg över att inte kunna ge mera till sina barn. Men kärleken har de att ge. Sedan finns det människor som kanske har lite mer, men som måste lämna allt för att fly från krig och katastrofer för sin överlevnad. Några av de lyckas komma hit till oss. Och förutom rädslan och ilskan hos några enstaka individer som ibland slår till och hamnar i vårt nyhetsflöde, så är de då liksom människor de också. Människor med stora hjärtan. Visst är det förunderligt. Vi kan inte riktigt se och greppa deras trauman. Där finns gravt missbrukade och misshandlade människor med enorma sår och skador som använder sina historier, delar med sig till oss, och på så vis hjälper och ger tröst till andra. Med största självklarhet. Ja, det verkar onekligen vara så, att det är de som förlorat mest som också är de som har mest att ge.

Där finns Hedi, Walter och Joost. Alla överlevare från förintelsens tid som vill att vi skall lära av historien och ALDRIG luras gå på samma väg som den gången. Och så Emil, min morfar. Han finns inte kvar i livet som Hedi, Walter och Joost, men han överlevde 2 år i Tysk fångenskap i Polen. Några få kilo morfar kom hem till mormor och barnen som väntade. Och flera barn och många flera år som skulle komma.

Det är inte så ofte jag berättar om dessa 2 år av min morfars närmare 97-åriga livshistoria. Men en gång jag gjorde det, var första frågan jag fick; hur lång tid tok det att bli av med det? -Av med vad? frågade jag. -Hatet. Hur lång tid tok det att bli av med hatet? Jag måste ha sett ut som ett frågetecken. Så ny och oväntat var frågan för mig att jag var tvungen att tänka en bra stund innan jag till slut lyckades svara; -det fanns inget hat. Min morfar utvisade inga tecken på hat till de som plågat och svältat honom. De som stulit 2 år av hans liv och självfallet påverkad både hans resterande liv, och även oss kommande generationer sprungen från honom. Nej, han verkade fortsatte sitt liv utan att bli hatare. Nog kunde han vara lite ilsken ibland. Men hat? Nej. Hur är det möjligt?

Jag vet att han såg människorna, även de som gjorde honom mest illa. I hans ögon var de bara som han själv. De onda handlingar de utförde var just det; onda handlingar. Han ansåg nog att det kunde varit så mycket värre. Jag menar, även om ”fienden” lade beslag på de flesta matpackor som kom in i lägret från Röda Korset så fick de i alla fall någonting. Ibland. Och så hade han ju en kamrat. De höll liv i varandra, de två. Och även om det inte var många kilo som kom hem så hade han livet. Länge.

Jag vill hylla alla dessa människor. För även om det känns som att vi befinner oss i glömskans tidsålder där många vägrar acceptera historien så har allt faktiskt hänt. Och även om jag per definition är en hatare i dag, så skall jag göra mitt absoluta yttersta för att inte vara det i framtiden. Morfars historia och liv tillåter inte mig att vara annat än människa. Det är det som är mitt arv.

©Oladatter 2017 All rights reserved

Stora vardagsbagateller

For English version go to: https://kristinoladatter.blog/2016/08/10/a-tale-from-the-living-room-floor-and-how-small-things-can-grove-huge/

Ett behagligt lugn vilar över huset och inger en känsla av varme och trygghet. På andra sidan av det frostiga fönstret bäddas världen in i mjuk bomull, idet stora vita snöflingor faller lätt till marken. De annars så hårda ljuden har antagit en tystare och mjukare accent. På soffan ligger min Herre, djupt nedsjunken i stora fluffiga kuddar. Så nöjd och fridfull han ser ut där han ligger, fullkomligt uppslukad av sin bok. Han ser inte mig. För honom är jag osynlig och oviktig här jag ligger på golvet. Den intense deckarvärlden är så mycket mera intressant. För honom.
Jag vet att jag inte borde vara här, i min skitiga oviktiga osynlighet. Jag vet att jag inte är estetisk korrekt. Jag är både svart och skitig. Inte doftar jag precis som en sommaräng heller. Mera som en rutten myr kan jag tro, surt och fuktigt. Nej, jag hör inte hemma här.

Min Herre har ingen aning om att klockan redan passerat fyra. Så inne i sin värld är han, att både tid och rum har lämnat hans verklighet.

Plötsligt öppnas dörren mot världen utanför. Det välbekanta ljudet av skor och jacka som lämnas i hallen når mig. Sedan blir det tyst. En lång ödesmättad tystnad följt av en ännu längre uppgiven suck…välbekant den också. Sen kommer stormen, explosionen av höga arga ord; -Varför ligger jag på golvet? Varför i h…..e ligger jag ALLTID på golvet? Ena dagen i vardagsrummet, nästa dag på badrummet, sovrummet, eller vilket som helst rum. Ja, överallt faktiskt, förutom på den enda platsen jag hör hemma?!! -Varför lär du dig ALDRIG?!

Arga steg närmar sig mig. Snabba hetsiga händer sliter upp mig från golvet, bär mig till badrummet, och slänger mig ilsket i korgen. Arga steg igen, på väg bort denna gång. En dörr som smäller. Sedan är tystnaden tillbaka. Inte lika fridfull som för en stund sedan. Bara tyst.

Från badrumshyllan hörs en lång suck av lättnad från tandkrämstuben; -puuuhh, det var inte jag i dag! Sucka på du. Men jag vet, att i morgon kan det vara tubens tur. Du förstår, det kan vara väldigt svårt att lära sig klämma på rätt ställe på en tub. Det kan också bara toalettsitsen. Den är nämligen också väldigt knepig, att lämna i rätt läge. Eller så kan det lika gärna vara jag. Igen.

Jag ljuger inte, bedrar inte, och skadar ingen. Jag dricker inte, slåss inte och dödar inte. Jag är bara oftast fel. Kom inte och tala om för mig att små ting är av noll betydelse. Jag kanske inte ser så bra ut alla gånger. Ej heller doftar jag så gott alltid.

Men JAG har makten att ändra den lilla världen inom loppet av få sekunder. Jag har kraften att starta stormar, och ändra frid till krig. Bara för att jag är jag. Och jag är inte särskilt stor överhuvudtaget. Jag är ju, när allt kommer omkring, bara ett par skitiga strumpor!

©Oladatter 2017 All rights reserved

Haunted

The terror of emptiness is switched on.
Turning the page is never enough. In the absence of redemptive words and the right tools for conciliation you are thrown back in time in an blink of an eye. Your automatic pilot has done it’s job, responing to triggers before you even noticed.
You been here before, in the place you fear and hate the most. Yet it’s the most familiar place. The closest is suddenly the most remote.
Wearing only the mantle of pain and mourning you are walking in the ruins, like the unhappy migrant permanently resident in the ports of loneliness. Houses built by the furious sledgehammer, the nails of mistrust and the barbed wire of bitterness will always collapse as easy as the house of cards in the wind, by the weight of words landing wrong.
The deepest wounds are not made by the sharpest knifes, but by the lies, the betrayals and the distance. Words needed to be asked for has no value, attention needed to be begged for has no meaning.
The smell of loneliness, so familiar.
There’s no old man next door to run to, always ready to serve sweet desserts together with comforting words by an old kitchen table. There’s no dog lying by your feets looking at you with warm and trusting eyes.
There’s nowhere to run but to yourself. It’s just you, alone. Bound to learn to Love your most fragile parts. Bound to learn to exhale the past and to inhale the future. With trust, for Life. For You.

©Oladatter 2017 All rights reserved

Walls & Grids -dikt

I can’t’ get in, I can’t get out.

The entries are locked and the exits are blocked…

by layer upon layer of all kinds of barriers.

The resault of unsuccessfully attempts through the years.

The redemptive words that would make it all fine….

they are just an illusion, they are only in my mind.

©Oladatter