I den tysta natten stod tiden stilla -recension

”I den tysta natten stod tiden stilla

Författare: Ingemar Härdelin
Vuxenroman
Utgiven av Ultima Esperanza Books
ISBN 978-91-88263-28-5

I samma ögonblick som jag får I den tysta natten stod tiden stilla i min hand infinner sig en nästan andaktig känsla. Fingerspitzengefühl är ett ord som kommer till mig. Bokens omslag med dess färger och bild (målning av författaren), den silkeslena ytan….och så titeln; allt är som poesi i mina ögon och händer. I förväg har jag fått veta att manuset till boken har legat närmare tjugofem år i en skrivbordslåda och att författaren Ingemar Härdelin har hunnit fylla åttiofyra år innan sin debut som romanförfattare. Andaktskänslan är med andra ord helt på sin plats i sammanhanget. Instinktivt vet jag att jag kommer njuta, och mina förväntningar är så höga att jag nästan bävar för att öppna boken och därmed möjliggöra ett högt fall av besvikelse.

Tanken på att inte vara gift med Barbro har aldrig funnits i Johans värld fram till dagen han möter Solveig, och deras omedelbara, självklara och passionerade dragning till varandra gör att han plötsligt tvingas tänka på det. Komplicerade tankar eftersom Barbro, som just nu ligger på sjukhus efter en bilolycka inte heller har tänkt tanken på att inte vara gift med Johan.

Vi kastas direkt in i det starka mötet mellan Johan och Solveig och fångas omedelbart i skildringen av Johans tankar, känslor och reflektioner. En värld och ett perspektiv som vi får behålla under hela läsningen. Fullkomligt oförmögen att kontrollera sig själv och situationen slungas Johan in i en omskakande tillvaro fylld av ångest, skuldkänslor och självförebrådelser, blandat med passion och hänförelse. Det blir en lång, smärtsam och svår väg til självkännedom i ett triangeldrama som bara kan sluta på ett sätt. Men på vilket?

Så mycket mer om handlingen vill jag inte avslöja. Ibland behövs det inte så många ord. I detta fall blir det två; LÄS! Och fingertoppskänsla. För I den tysta natten stod tiden stilla är så finkänslig och finstämd att jag bestämmer att ordet håller hela vägen. Tidigt i boken slogs jag av ångest och motstånd när jag insåg att vi närmade oss intima scener. Men även här fanns finkänsligheten, och jag kände mig snart trygg på att jag inte skulle få ofina vulgariteter kastade på mig som skulle förstöra stämningen. Istället blev det bara fint. Sedan fanns det tillfällen jag ville skrika till Johan; nej, nej! Backa Johan, Solveig är inte på riktigt, hon är alldeles för bra för att vara sann! Men så plötsligt tas även hon ned på jorden och blir mänsklig, när hon tydligt sätter sina gränser och visar Johan att hon minsann inte är en leksak som låter sig behandlas hur som helst. Nej, Solveig är verklig en kvinna med stort K. Klok är hon också. Det är även Johan och Barbro. De är så kloka att det till och med finns några lite längre stycken där dialogerna inte känns helt trovärdiga på grund av sitt intellektuella innehåll. Där jag som läsare tänker att ingen som befinner sig i en sån här svår konflikt skulle vara i stånd att resonera så vettigt som Barbro och Johan ibland gör. Men så är dessa dialoger så fullspäckade med insikter och visdom att jag till slut välkomnar de som lektioner i ren livskunskap.

Genom hela boken visar Härdelin att han äger full kontroll över språket. Aldrig hackar, rycker eller stör det, och det något ålderdomliga språket bidrar också till att det skapas en så fin balans. Som att det poetiskt vackra i språket på något sätt uppväger lite för det svåra i berättelsen.

Det känns riktigt bra att manuset fick komma fram efter alla år i lådan. Jag har redan börjat på omläsningen, och ibland kommer jag på mig själv med att fundera över; hur gick det sen då?

Ingemar Härdelin är pensionär sedan 1992. Under sitt yrkesverksamma liv arbetade han som lärare och musiksekreterare. Musik, konst och kultur har varit hans största drivkrafter och inspiration genom livet, och han är fortfarande en utövande cellist. Sedan 1992 är han även utövande konstnär, och målar abstrakta tavlor i akryl som helt överlåter till betraktaren att tolkas.

Härdelins konst

Köp boken hos Adlibris

Köp den hos Bokus

Förutom nyutkomna I den tysta natten stod tiden stilla, medverkar Härdelin också i Novellantologin ”Över en fika i Svea Rike” som kommer nu i december. Samlingen består at 35 tankeväckande berättelser från författare i åldern 18 till 84 om sådant som skrämmer oss i dagens Sverige.

©Kristin Oladatter Steen 2017. All rights reserved.

Om konsten att tomstirra

Ja, det ÄR faktiskt en konst, att tomstirra. Förr i tiden kallades det att reflektera. Kommer ni ihåg? Hur gamla farbröder satt och smackade på sin pipa och bara stirrade ut i tomma luften? Gummorna gjorde det också, gärna med ett handarbete i händerna. Men reflektera var det de gjorde. En snart bortglömd kunskap kan man tänka.

Jag tomstirrar för fullt just nu. Länge och intenst stirrar jag rakt ut i luften, med e-cigaretten i handen. Min hjärna arbetar, och då måste jag låta den få göra det i fred, tills den har processat färdigt alla de frön som jag sått där uppe.

Utifrån sett ser man till synes ytterst overksam ut. Rentav lat skulle nog många tänka. De skulle bara veta hur många projekt en hjärna kan jobba med, typ samtidigt!

Jag ska gå i en tänkares fotspår, och jag ska gå i mina. Utöver det jobbas det vidare på ett redan gott påbörjat projekt…och ytterligare några fler kommande projekt. NaNoWriMo pågår förresten för fullt just nu, och när jag vaknar i morgon är det nio dagar kvar att komma upp i de 50 000 ord som utmaningen kräver. Inte för att det är så viktigt, men det vore ju sjukt roligt, om det inom dessa nio dagar faktiskt står 50 000 där det just nu står 45 506.

Nej så fan heller om jag är lat! Jag befinner mig faktiskt bara i en extrem icke-fysisk rörelse just nu.

Jag vill faktiskt inte ut. Men jag tittar gärna ut, på det tunna vita täcket som har lagt sig på marken. Samtidigt hör jag hur fåglarna knackar på huset. Mat har de fått, men jag tror de är ute efter fårullen som finns mellan timmerstockarna. Jag tror de vill göra det vinterbonat i sina hem. Bädda om sig, och kura ihop sig i sitt mysiga bo. Precis som jag.

Man skall aldrig underskatta vikten av en tupplur heller. Det säger Niklas Nygren, den utbrände psykiatern som just debuterat med sin bok ”Ett slut, en början,” om en psykiaters funderingar kring sin utmattningsdepression. Jag tror han vet vad han talar om.

Och DET om annat är väl verkligen en konst, att hur som helst bara kunna trycka på knappen som stänger av alla tankar och idéer som ligger och ruvar, för att ta en tupplur.

Vilken tråd ska man egentligen börja nysta i, när det finns så många man vill dra i? För inte har väl min fullkomliga icke-förmåga att icke-prestera något att göra med alla projekten jag ständigt påbörjar!

Jag tror på den där tuppluren. Jag skall bara tomstirra en stund till först. Förresten så tror jag inte det är vidare smart att jag tar den där tuppluren på sängen just nu, för på nattduksbordet ligger tre böcker och väntar på att deras sista sidor skall bli lästa. Går jag dit kommer jag inte kunna låta bli att öppna en av de. Och då blir det ju ingen tupplur, i dag heller.

Hur mycket böcker och text finns det i världen? Och lilla jag tänker att mina ord också en dag ska få finnas i den där enorma massan? Ibland tänker jag att jag nog måste vara lite galen. Så får det väl vara så.

©Kristin Oladatter 2017. All rights reserved.

Från offer till man – recension

”Från offer till man”
Författare Lars-Anders Rolfhamre
Biografisk
Förlag: BrainStretching
ISBN 978-919822170-1

Vad är det att vara en riktig man? Och varför har det tagit så många år att lära sig att älska och acceptera att bli älskad – även av sig själv?

Detta är bara två av alla de frågor som författaren till boken Från offer till man ställer sig.

En familjefar ”vaknar” upp och inser plötsligt att han har egna behov. Men vilka är egentligen behoven, och vem är han? Identitetskrisen är ett faktum, och för att hitta svaren påbörjas en resa i det förflutna. Där finns minnen, både bra och mindre bra, tydliga och mindre tydliga. Med hjälp av dessa kan kopplingar göras och förklaringar hittas. Det blir en lång resa i jakten på identitet med målet att bli en hel människa och man.

SKAM är ett genomgående ledord i boken. Skam att inte vara man, skam att inte vara en bra förälder, skam att inte sörja en förälder, skam att känna skam….Listan är oändligt lång, och med skammen följer naturligtvis även skulden, en helt naturlig följeslagare.

I boken får vi bl.a bekanta oss lite med både HumaNovas arbete och psykosyntesen som terapiform.

Lars-Anders Rolfhamre är Diplomerad samtalsterapeut i psykosyntes, diplomerad handledare och mentor, certifierad handledare i programmet för sorgbearbetning, samt tidigare ordförande i psykosyntesförbundet. Utöver Från offer till man har han även skrivit Reflektioner kring ett samtal, en bok där han delger oss sina tankar från sina tio år som Jourhavande Medmänniska.

Från offer till man är dedikerat och skriven till författarens söner Pelle och Robin. Dels med syftet att lämna släkten och familjens historia och bakgrund vidare, men också för att förklara och berätta sin sanning för nära och kära.

”Livet kan bara förstås baklänges men måste levas framlänges,” sa den existensialistiska filosofen Søren Kierkegaard. Så är det onekligen.
Att se sina ”brister” är stort. Att ta itu med de på det sätt Rolfhamre har gjort är större. Att sedan lämna ut sin berättelse ännu större. Och, förlåt förlåt att jag säger det, men att det är en man som gör detta känns för mig störst av allt!

Jag kan tycka det känns oerhört sorgligt att vi människor känner behovet av att förklara och ursäkta vår person, våra liv och våra val för andra. Men det tycker jag bara tills det slår mig med full kraft hur lycklig jag själv skulle bli om jag fick en sån här bok skriven av mina föräldrar i mina händer. Jag är helt övertygad om att jag redan skulle varit mycket klokare då, och kanske skulle jag slippa att söka och gräva i några av de saker som känns väldigt otydliga och svåra i mitt egna liv.

Kunde Rolfhamre lämnat över detta arbete direkt till sönerna utan att låta det gå i tryck och därmed bli läst av andra, som man kan tycka skall vara utanförstående? Ja, det kunde han säkert. Men nej!! För är det inte just detta vi vill; att motarbeta Sandemoses evigt gnällande Jante? Vi är ju också i en tid där det arbetas intensivt på många plan med att få män att börja prata, eftersom det är de som toppar självmordsstatistiken i landet. Ja, så måste det faktiskt tillåtas, även i det offentliga rummet.

Att sedan boken kunde varit starkare i sin uppbyggnad, att det rent korrektursmässigt finns brister, hål och fel; det väljer jag att ha lite överseende med. Jag har vid några tillfällen känt mig lite osäker i tidsperspektiven i boken. Men som sagt…

Alla texter som kan beröra, som kan väcka tankar och känslor är för mig viktiga och värdefulla. Och det har verkligen Rolfhamres bok gjort. Jag har varit arg, ledsen, sorgsen och förtvivlad. Men jag har också känt både hoppfullhet och förtröstan.
För vi människor har faktiskt inom oss en enorm kraft och styrka att förändra, bara vi vågar se! Och Det har författaren så tydligt sagt till mig, genom Från offer till man.

Vad är det att vara en riktig människa egentligen? Och varför tar det så lång tid att lära sig att älska och acceptera att bli älskad?

Mer info om författaren, hans böcker och arbete hittar du här:

BrainStretching.se

 

Köp boken hos Adlibris

Köp hos Bokus

 

img_2819 

 

 

©Kristin Oladatter Steen 2017. All rights reserved.

Friskyttarna -recension 

”Friskyttarna”
Författare: Ewa Broberg
Marwa Förlag
Genre: Fantastik
ISBN 978-916394005-7


Med vilja, kraft och mod som drivkraft

För några kvinnor räcker det inte att vara fembarnsmamma. Att i tilägg arbeta som intensivvårdssjuksköterska kanske inte heller räcker alla gånger. Då kan man ge sig i kast med att, under premisserna av NaNoWriMo, skriva en roman på 50 000 ord under en månad. Sedan kan man, eftersom det är få förunnat att få kontrakt med ett stort förlag, starta eget förlag för att själv kunna ge ut sin bok.

Just så kom Ewa Brobergs debutroman Friskyttarna till, en roman inom fantastik-genren som är en blandning av science fiction, fantasy och skräck. Under november månad 2015 satte Ewa sig ned, med en tanke utan plan, och flödesskrev sin berättelse. Nu, två år senare finns boken i handeln, som första delen i en dystopisk triologi.

Handlingen utspelar sig år 2084, 50 år efter det stora kriget år 2035. Huvudpersonen är den unga ingenjören Lilia som lever i Eden, en stad helt skyddad från yttervärlden och där invånarna inte tror det är möjligt att leva utanför stadens murar. Men Lilia, som råkar mycket illa ut i sitt äktenskap tvingas fly, svårt skadad, med hjälp av helarlärlingen Tristan. Utanför murarna visar sig en helt annan värld än förväntat, och deras tillvaro kantas av den ständiga kampen för att överleva.

        Språket är lätt och flyter på bra, med korta tillgängliga meningar och ord. Kärlek finns, både tvåkönad och samkönad. Kärleksintrigerna och andra konflikter finns, och vi kan också bocka av både våld och spänning i olika former. Rent handlingsmässigt kunde boken varit aningen tätare. Min önskan är ändå att läsaren själv kunde få fantisera fram en helt egen plats där historien pågår, i stället för att svenska namn blandas med fiktiva. Huvudkaraktärernas namn samt andra ortsnamn är inte traditionellt svenska, så för mig blir det en liten kalldusch varje gång jag befinner mig i Sverige fast jag är i Nya Pangea.

Att med murar stänga inne eller stänga ute människor ligger i tiden, är en av mina tankar efter att ha läst Friskyttarna. Kanske är det inte enbart dystopiskt att tänka sig världen på det sättet, att alla som lever utanför vår skyddade kupol är rebelliska friskyttar. Kanske blir vår gemensamma planet i slutändan så förstört att vi blir tvungna att leva på konstgjord framställd vätska och näringsinjektioner. Kan man gå så långt som att tänka sig att vissa delar är näst intil en realistisk framtidsvision? Vilken dystopi!

Kanske finns det mer att hämta från Fantastik genren än vad jag har tänkt. Lätt underhållningsläsning är det i alla fall, och spännande till tider, även för en medelålders läsnörd som en själv, vars barndoms böcker dominerades av troll och mytologiska väsen. Det känns inte riktigt rättvist mot boken, som riktar sig till en yngre generation som dagligen slukar Fantasygenren. Men det känns som att även en yngre version av jag själv lätt skulle blivit underhållen av Ewas dystopiska värld och berättelse.

För författaren kan jag bara lyfta på hatten. Att genomföra det hon gjort med Friskyttarna är väl värd min beundran. För när jag för min dagliga kamp för att jaga Jante på dörr så kliver människor som Ewa Broberg så självklart in, knackar mig på axeln och bekräftar det jag egentligen alltid trott, att Jante verkligen är en dålig vän att ha. Tack för den!

Om allt går enligt författarens plan så kan läsaren se fram emot den andra delen, ”Desertörerna,”  i maj 2018. Skriven under november 2016.

Mera Ewa Broberg

https://www.adlibris.com/se/bok/friskyttarna-9789163940057

https://www.bokus.com/bok/9789163940057/friskyttarna/

img_2727
©Kristin Oladatter Steen 2017. All rights reserved.

Det man inte pratar om -Recension

”Det man inte pratar om”
Författare: Pia Sundgren Storm, H-G Storm, Jennie Hultgren
Biografisk
ISBN 978-91-639-4540-3

En mor, en dotter och syster, en maka och psykolog: Tillsammans har de skrivit ”Det man inte pratar om”, en bok om det som inte får hända men som händer, om det vi inte pratar om som vi måste börja prata om. Som berättar om det svåraste, sätter ord på de stora frågorna utan svar, den bottenlösa sorgen, vanmakten, ansvaret och skulden. Men som också beskriver hur kärleken ger kraft att stå upp när man egentligen inte orkar, om mänsklighet, och om mod.  

Det är en bok om självmord, en bok att prata om.

     ”Boken är ingen feelgood bok, eller någon bok om självförverkligande, utan en återgivning av en resa – om verkligheten före, under och efter ett trauma. Den bok som kanske liknar mest den bok jag själv skulle ha velat ha i min hand då, när katastrofen var ett faktum”, beskriver huvudförfattaren på bokens baksida.

2012 satte huvudförfattaren av den nyutgivna ”Det man inte pratar om” sig ned för att skriva sin första text om livet före, under och efter den katastrof som tre år tidigare hade ställt livet på sin spets, då den unga vackra sonen valde att själv avsluta sitt liv. Skrivandet blev snabbt en form för nödvändig terapi, texterna blev många och fick så småningom en egen blogg där de kunde ge tröst och lindring även åt andra. Nu, ytterligare fem år senare går en del av texterna över i bokform.

     Vi får ta del av tre perspektiv på upplevelserna, det är mamma Pias, storasyster Jennies samt maken och psykologen HG:s. Innehållsmässigt låter sig inte boken kommenteras eller analyseras. Det är en mycket välskriven återgivning av författarnas upplevda verklighet. I ett flytande, tillgängligt, öppet och ärligt språk får läsaren ta del av deras tankar, känslor och upplevelser både före, under och efter katastrofen. Boken greppar tag och berör på djupet, man känner med i ilskan, sorgen, maktlösheten, vill sparka, slå och skrika; NEJ!! Detta får inte hända, det får inte vara så! Både boken och känslan greppar, och stannar länge.

      Boken kommer som ett viktigt inlägg i arbetet med att synliggöra den ständigt ökande psykiska ohälsan och självmordsiffran bland unga. Den är mättad med insikter, visdom och klokhet och kommer inte lämna läsaren oberörd. I tillägg till att kunna vara ett igenkännande och kanske en form av tröst för andra drabbade, väcker den både tankar och frågor i oss alla. Att den inte är en feelgood och är helt befriad från klicheer är en oerhörd lättnad.

”Vi måste våga fråga” är något vi ofta hör och läser. Men också, som psykolog HG Storm påpekar i boken, ”inte tillåta samtalet sluta där”, när vi möts av svaret ”jag vet inte”, om vi misstänker att något inte är som det ska. Pia skriver; ”Jag visste inte ens att det fanns en fråga att ställa.” H-G Storms många erfarenheter från sitt arbete med unga i sin roll som psykolog ger ett fint bidrag till boken. Vi får ta del av både hans egna reflektioner, och även en del fakta när han bland annat skriver om hormoner och hjärnans utveckling,  introverta och extroverta, och om posttraumatisk stress vid trauma.

Allt sammantaget är detta en bok jag rekommenderar på det starkaste, för alla att läsa. Vi har inte råd att förlora våra ungdomar, våra söner och döttrar, systrar och bröder. Vi har inte råd att inte prata. Det är vårt allas ansvar.

”Bli en som ser.”
Pia Sundgren Storm

Utgivningsdatum 2017-10-20

https://www.adlibris.com/se/bok/det-man-inte-pratar-om-verkligheten-fore-under-och-efter-ett-trauma-9789163945403
https://www.bokus.com/bok/9789163945403/det-man-inte-pratar-om-verkligheten-fore-under-och-efter-ett-trauma/

Författarens blog hittar du här:
http://piasundgrenraindance.se

Flera kämpar i arbetet med att synliggöra den psykiska ohälsan och självmord bland unga:
http://www.aldrigensam.com
http://suicidezero.se
https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/
img_2534

©Kristin Oladatter 2017. All rights reserved.