Om konsten att tomstirra

Ja, det ÄR faktiskt en konst, att tomstirra. Förr i tiden kallades det att reflektera. Kommer ni ihåg? Hur gamla farbröder satt och smackade på sin pipa och bara stirrade ut i tomma luften? Gummorna gjorde det också, gärna med ett handarbete i händerna. Men reflektera var det de gjorde. En snart bortglömd kunskap kan man tänka.

Jag tomstirrar för fullt just nu. Länge och intenst stirrar jag rakt ut i luften, med e-cigaretten i handen. Min hjärna arbetar, och då måste jag låta den få göra det i fred, tills den har processat färdigt alla de frön som jag sått där uppe.

Utifrån sett ser man till synes ytterst overksam ut. Rentav lat skulle nog många tänka. De skulle bara veta hur många projekt en hjärna kan jobba med, typ samtidigt!

Jag ska gå i en tänkares fotspår, och jag ska gå i mina. Utöver det jobbas det vidare på ett redan gott påbörjat projekt…och ytterligare några fler kommande projekt. NaNoWriMo pågår förresten för fullt just nu, och när jag vaknar i morgon är det nio dagar kvar att komma upp i de 50 000 ord som utmaningen kräver. Inte för att det är så viktigt, men det vore ju sjukt roligt, om det inom dessa nio dagar faktiskt står 50 000 där det just nu står 45 506.

Nej så fan heller om jag är lat! Jag befinner mig faktiskt bara i en extrem icke-fysisk rörelse just nu.

Jag vill faktiskt inte ut. Men jag tittar gärna ut, på det tunna vita täcket som har lagt sig på marken. Samtidigt hör jag hur fåglarna knackar på huset. Mat har de fått, men jag tror de är ute efter fårullen som finns mellan timmerstockarna. Jag tror de vill göra det vinterbonat i sina hem. Bädda om sig, och kura ihop sig i sitt mysiga bo. Precis som jag.

Man skall aldrig underskatta vikten av en tupplur heller. Det säger Niklas Nygren, den utbrände psykiatern som just debuterat med sin bok ”Ett slut, en början,” om en psykiaters funderingar kring sin utmattningsdepression. Jag tror han vet vad han talar om.

Och DET om annat är väl verkligen en konst, att hur som helst bara kunna trycka på knappen som stänger av alla tankar och idéer som ligger och ruvar, för att ta en tupplur.

Vilken tråd ska man egentligen börja nysta i, när det finns så många man vill dra i? För inte har väl min fullkomliga icke-förmåga att icke-prestera något att göra med alla projekten jag ständigt påbörjar!

Jag tror på den där tuppluren. Jag skall bara tomstirra en stund till först. Förresten så tror jag inte det är vidare smart att jag tar den där tuppluren på sängen just nu, för på nattduksbordet ligger tre böcker och väntar på att deras sista sidor skall bli lästa. Går jag dit kommer jag inte kunna låta bli att öppna en av de. Och då blir det ju ingen tupplur, i dag heller.

Hur mycket böcker och text finns det i världen? Och lilla jag tänker att mina ord också en dag ska få finnas i den där enorma massan? Ibland tänker jag att jag nog måste vara lite galen. Så får det väl vara så.

©Kristin Oladatter 2017. All rights reserved.

Ateljé Wessmark -med öga för detaljer 

I en gammal skola i Kils Kommun i Värmland har konstnärsparet Wessmark flyttat in. Under två års tid har de renoverat och skapat sig både ett hem och en arbetsplats med vida utsikt över nära och mera fjärran landskap. Nu har de även öppnat dörrarna för alla oss andra så att vi kan få skåda, inspireras, förundras och betagas av deras plats och deras konst.

För det gör man, förundras och betagas. Och ibland tänker man att det är omöjligt det man ser, fast man så gott vet att det där o’et inte alls hör ihop med ordet möjligt. För allt är möjligt, i någon form. För Johannes Wessmark till exempel så var det fullt möjligt att på egen hand lära sig fotorealistiskt målande, gott hjälpt av ett till synes sällsynt öga för detaljer tillsammans med ett tålamod få människor förunnat. Något han hade med sig redan som liten pojke när han gjorde sina in-i-minsta-detalj-teckningar. I dag har blyertsen ersatts av air-brush, penslar, olja och acryl. Med dessa verktyg i hand går han lös på papper och duk, i storformat. Motiven, oftast modell -och landskapsbilder men även stilleben och porträtt, hämtar han hem med hjälp av kameran. Sedan börjar arbetet.

Photo: Ingemar Martinsson

”Agnes in backlight” by the artist Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Work in progress. The artist, Johannes Wessmark is present. Photo: Ingemar Martinsson

 Det är Johannes som möter oss när vi kommer. Det är Johannes som visar oss runt, berättar och svarar på alla våra frågor. Det känns naturligt, nära, personligt och väldigt trevligt att det är konstnären själv som är på plats. Det liksom berör mera då. Men det betyder inte att den andra halvan av paret inte finns närvarande. Johannes fru, Annika Kakka Wessmark är i allra högsta grad närvarande med sina målningar, ord och dikter, och också som modell i några av Johannes målningar och i sina egna självporträtt.

”Still standing” Acrylic on linen by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

 Johannes målning ”Still standing” bär på en alldeles egen historia. Den är målad efter ett foto som Johannes far i sin tid tog under tiden han jobbade som ortopedläkare i Algeriet på 60-talet. Den är fantastiskt målad, sann och gripande. Och på skåpet under tavlan ligger den gamla protesen som bars av den avbildade och avmålade mannen. Som kronan på verket kan man säga, fast under.

”The crown” in acrylic and oil by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Painting by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

”Hanna” in acrylic and oil by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

From the studio and workspace. Paintings by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Dikt av Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

 KOM

Kom rynkor och kom gråa hår
kom bråck och grop på mina lår
Likt välgjort konstverk formas jag
får flera detaljer varje dag
Till slut mitt värde är på topp
med praktfullt dekorerad kropp

 By Annika Kakka Wessmark

Painting by Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Paintings by Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Paintings by Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Paintings by Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

 Annikas konst är mera blandat. Förutom sina fotorealistiska tavlor som även hon gör så skapar hon också sina mera lekfulla och tankeväckande tavlor. Och så skriver hon. I fönsterbrädor och på andra platser finns några små inramade målningar med hennes trevliga dikter i. Som älskare av det skrivna ordet kommer jag hem, googlar och söker för att hitta flera ord. Jag tyckte om det jag läste och vill ha mer. Men jag lyckas inte. Det kanske inte är orden som dominerar skapandet. En bild säger ju som vi vet mer än 1000 ord. Som hennes målning av den multitaskande kvinnan med 3 par armar. Den talar sitt tydliga språk. Hon ser banne mig glad ut i sin multitasking posé, och jag tänker; var glad du för att telefonen du håller i handen inte är vidare smart! Jag får mig i alla fall ett gott skratt här, och skulle gärna haft den på den egna väggen. Sedan gillar jag skarpt porträtten hon gjort av sin man, den stora konstnären. Och mycket mycket mer.
Jag kommer som sagt hem. Jag inser mina begränsningar när det kommer till penslar och färg, och plockar snabbt undan alla mina målarsaker. Åtminstone för ett tag. Möjligheten finns också att de ligger på Blocket inom kort. I stället tar vi våra kameran och vi beger oss ut på utflykt i naturen och på gatorna. För det är här vi hittar inspirationen. I mötet med naturen och i mötet med människorna. En bild säger mer än 1000 ord, javisst. Men jag vill ha båda, för bilden ger mig orden och orden ger mig bilden. Och konstnärsparet Wessmarks arbete ger verkligen både inspiration, lust och kraft att gå ut och söka. 

För den som söker, den har en benägenhet att hitta.

I alla fall hittar DU mycket mera Wessmark här:

Johannes
Annika Kakka
All photos by ©IMPHOTO 2017. Text ©Oladatter 2017. All rights reserved

Brasseriet 8586 – bland båtvrak och oljefat i Haga, Göteborg

Vi tar en dagstur till Västkustens Pärla Göteborg, flerfaldigt utsedd till Sveriges hetaste sommarstad. Här tänker vi låta oss inspireras och vidga våra vyer. Med våra kameror i högsta hugg går vi lös på gator och torg, hungriga på inspiration. Och vi får vad vi vill ha. Redan vid ”porten” till shoppingstöket Haga, en av Göteborgs äldsta stadsdelar drar nyfikenheten och ögat in oss i en av de mest inspirerande lokaler vi skådat. Adressen är Haga Nygata 35c.

Fotograf ©Ingemar Martinsson


Vi är tidiga, och vid en bardisk sitter Sebastian och förbereder dagens meny. Han ler hjärtligt och välkomnande och är nog van vid kameran som ständigt dokumenterar miljön och detaljerna. För Brasseriet 8586’s inredning kan knappast lämna någon oberörd. Inte heller uppraddningen av sötsaker vid disken. Förmodligen gör de flestas insulinnivå ett bungyjump bara vid åsynen av alla dessa läckerheter som möter en när man kliver in.

Fotograf ©Kristin Oladatter Steen

Fotograf ©Ingemar Martinsson


Något kulinariskt utlåtande kan vi inte ge oss in på då vi just innan klivit ut från ett annat café där vi åtnjutit vår frukost. Men med tanke på Brasseriets samarbete med Douglas Spiik, en världskändis från dessertmästarna och VM-mästarna kan vi ju inte tro annat än att smaklökarna skulle joine insulinet i sitt bungyjump. 

För oss blir det ögat och linsen som får sitt. Kreativiteten som spritter fram ur varje detalj i inredningen är för kameran som en insulininjektion måste vara för diabetikern. 

Fotograf ©Ingemar Martinsson

Fotograf ©Ingemar Martinsson

Fotograf ©Ingemar Martinsson

Fotograf ©Kristin Oladatter Steen

Fotograf ©Kristin Oladatter Steen


Borden och disken är tillverkade av delar från en 80 år gammal båt, styckad i bitar och hämtad från Indonesien. Stolar och andra detaljer från gamla oljefat. Lampor gjorda av köttkvarnar och termometrar. Och konsten på väggarna är målad av Sebastian, som i övrigt ligger bakom de flesta idéer till skapandet av Brasseriet. 

Det är kreativt, det är inspirerande, och det är förbaskat läckert! Och fruktansvärt frustrerande att våra magar redan är fulla och vi inte kan få njuta av läckerheterna vid disken. Vi måste med andra ord återkomma hit en annan gång, till Brasseriet 8586. Tills dess tackar vi för att vi fick fritt fotografera och njuta av alla detaljer och synintryck.
Hem Brasseriet 8586

©Oladatter 2017  &  ©IMPHOTO 2017. All rights reserved

Why spend hours at a restaurant without having a bite – A study of creativity

I’m not talking about working in it. No, I’m talking about taking your camera out for a walk on the street. Suddenly your eyes are drawn to the outside look of a restaurant. The place is closed but the door is open. And you simply cant help it, you just need to take a look inside. What you see don’t satisfy you. You want to see more. So you keep on, drawn by your curiosity and excitement.

A bit further inside you see a man.  You ask him if it’s ok if you take a look around and take some pictures of all the beauty they have created. The answer is ”yes, please take as many pictures as you like. And suddenly you realize you are in Edens Garden. Or in this case you are actually in Mylos Garden.

Enjoy. As I did. I cant’t tell you whether the food they are serving will satisfy your stomach. But I can promise you that every square meter of this garden restaurant will satisfy your eyes, your soul, and your camera lens. Is it even possible that anything can taste bad in this enviroment, I wonder.

So. If you ever go to the Greek Island of Crete; don’t miss out going to Platanias and visit Mylos Garden. If you eat? Welcome to let me know:-)

Bon Appetit!

Mylos Garden, Crete

 

All photos by ©IM Photo  ©Oladatter  All rights reserved