När sjuka är ett problem -krönika

I dag vaknade jag till doften av kaffe och radions röster i vanlig ordning. Just i det jag ligger och scannar av mitt fysiska och psykiska mående, ( en vana jag har för att få en liten överblick över vad för slags dag jag har framför mig) uppfattar jag från radion en kvinna som pratar om den psykiska ohälsan i landet. Det är nämligen den som de sista 3 åren har stått för högst procent sjukskrivningar, vilket är mycket problematiskt, säger hon. Näää vilken överraskande nyhet, tänker jag och väntar i spänning på att vidare få höra några kloka vakna ord. Men de kommer inte. Inte det som jag velat höra i alla fall. Jo, det är mycket problematisk detta. Det är problematisk att få sjuka tillbaka till arbetslivet. Det är problematisk att de sjuka drabbas ekonomiskt av sina långa och ofta återkommande sjukperioder. Men oj då! Vi går från klarhet till klarhet här! Tydligen är det de bipolära, dementa och schizofrena som verkar ha det svårast, de som ständig återkommande drabbas. I nästa inslag talar man om läkare. De har börjat bli sjuka de också nämligen, i stress och utbrändhet. Vi har aldrig haft så många utbildade läkare i landet, problemet är bara att de väljer att jobba deltid för att orka med sitt jobb och samtidigt ha lite krafter kvar till det övriga livet. Det betyder alltså att vi numera är i behov av en markant ökning utbildade läkare för att ta hand om vårt stigande antal sjuka. Vilken rundgång. Jag tycker läkarna gör rätt som väljer att jobba deltid. Flera människor borde få tillåtas känna att det är möjligt att kunna välja att det räcker, utan att för den delen behöva gå i botten rent ekonomiskt.  För vem skulle inte välja deltid i dagens läge för att orka egentligen, om man verkligen börjar fundera på vad man vill ha ut av sitt liv? Personligen skulle jag jubla över att kunna hjälpa några människor på halvtid, med en halv läkarlön. Men det har jag inte. Vart ligger fattigdomsgränsen i landet? Själv har jag tagit en paus och klivit av hela systemet.  I en ålder av 47 år har jag satt mig på skolbänken igen, efter 6 års kämpande för att efterleva alla krav från Försäkringskassa och Arbetsförmedling med alla deras olika faser (fasor). Samtidigt har jag haft den dagliga kampen med min egen kropp och psyke. Sjukdomsåren tog ut sin rätt, jag behövde bara få vila mig en stund från den kampen. Pressen utifrån, menar jag. Med mina i underkant av 10 000:- per månad som kommer från studielån och studiebidrag försöker jag nu i stället se om jag kan hitta någonting inneboende i mig själv som kanske kan vara möjligt att använda för att skapa mitt eget liv, långt från ekorrhjul, materialism och status. För det är jag klar för att avsäga mig, jag behöver inte så mycket. Det är ju så, att det är i desperation och problemlösningsprocesser som kreativitet föds och frodas. So what om jag sedan kommer slita med återbetalning av studielån när jag går mot pension. Dit vet jag ju inte om jag kommer i alla fall. Det vet ingen. Men jag kan inte längre tänka så långt fram i tid. Det är en dag, en vecka, en månad i taget som gäller. Varje gång räkningar är betalda och det fortfarande finns lite pengar till mat så funkar allt ett litet tag till. Och då har jag det ändå väldigt väldigt bra!!! Jag får ibland (ofta) påminna mig om det, i de stunder jag dras ned i min självömkan och tycker att livet är lite skitigt. Så nu väntar jag altså spänt på uppenbarelsen som snart borde infinna sig, innan jag måste tillbaka till ”verkligheten” i form av arbetslöshet och/eller sjukskrivning, i fall undret inte händer menar jag. För någon arbetsplats som tillåter en människa att komma och gå som den ”vill” finns ju inte. Jag behöver vara min egen arbetsplats med andra ord.

Jo visst är det problematisk för samhället att vi är så många sjuka. Lika problematiskt som samhället är för oss sjuka kanske. Det är de orden jag önskar höra i radion år 2017, att det är problematiskt för samhället med alla sjukskrivningar för det tyder på att människan inte mår så bra av hur vårt samhälle ser ut. Jag vill höra att 2017 är året då vi skall gå till botten med vad som verkligen ligger bakom alla symptom som visar sig hos människan! 

Vilken underbar dröm jag har…

©Oladatter 2017 All rights reserved

Människor som inte hatar -En krönika

Only in Swedish

Hat -”En djup motvilja mot något som uppfattas som ett hot, en ond maktfaktor, eller liknande”
Jag är en hatare. Jag tvingar mig själv att upprepa; JAG är en hatare! Obehagligt, men sant.
Länge har jag lagt mycket tid och kraft på att grubbla över, och på djupet försöka förstå hur det kommer sig att människor blir hatare. Dröm då över min förvåning när jag till slut fick erkänna att jag själv faktiskt tillhör denna skara människor. De är ju människorna som jag har undvikit med alla medel och försökt förtränga att de ens finns. Skulle jag själv då vara en av de? Jo, för enligt denna definition så inser jag att så stor är faktisk min motvilja mot hatare, att det gör även mig till en hatare. Sedan kan jag ju fundera länge på hur det kommer sig att jag förträngde och undvek så till den grad att jag tillät hatare att bli just den, för mig, onda maktfaktor som benämns i definitionen?

Svaret är rädsla. Rädsla finns bakom de många former för hatuttryck som vi så ofta möter i dag, så även hos mig. Jag är rädd för hatet. Jag är rädd att det skall sprida sig, infektera alla hörn i vår värld och i slutändan faktiskt bli människornas och jordens undergång. Vår allas domedag. Så rädd är jag faktiskt. I alla fall om jag börjar gräva ner mig i dessa domedagstankar. 

Sedan händer det saker som på ett ögonblick vänder hela min kolsvarta framtidssyn. Denna gången blev det terrorangreppet på Stockholm. För när godheten sipprar fram från alla hörn och kanter inom loppet av några timmar, ja då händer det något inom mig. En liten spira av hopp kanske.En liten spira hopp, lätt kryddat med glädje. Skadeglädje även? Kanske lite, när jag efteråt vid flera tillfällen kan läsa om kaoset som infinner sig hos trollen. De frustreras och förundras över att människorna inte hatar mer.

För det finns människor som inte hatar. Många dessutom. Människor man kan tycka har all anledning i världen att vara arga, bittra och hatiska. Där finns barn i fattiga länder som inte har någonting i livet annat än sina stora leenden. De samma barnens föräldrar som går runt med sin stora sorg över att inte kunna ge mera till sina barn. Men kärleken har de att ge. Sedan finns det människor som kanske har lite mer, men som måste lämna allt för att fly från krig och katastrofer för sin överlevnad. Några av de lyckas komma hit till oss. Och förutom rädslan och ilskan hos några enstaka individer som ibland slår till och hamnar i vårt nyhetsflöde, så är de då liksom människor de också. Människor med stora hjärtan. Visst är det förunderligt. Vi kan inte riktigt se och greppa deras trauman. Där finns gravt missbrukade och misshandlade människor med enorma sår och skador som använder sina historier, delar med sig till oss, och på så vis hjälper och ger tröst till andra. Med största självklarhet. Ja, det verkar onekligen vara så, att det är de som förlorat mest som också är de som har mest att ge.

Där finns Hedi, Walter och Joost. Alla överlevare från förintelsens tid som vill att vi skall lära av historien och ALDRIG luras gå på samma väg som den gången. Och så Emil, min morfar. Han finns inte kvar i livet som Hedi, Walter och Joost, men han överlevde 2 år i Tysk fångenskap i Polen. Några få kilo morfar kom hem till mormor och barnen som väntade. Och flera barn och många flera år som skulle komma.

Det är inte så ofte jag berättar om dessa 2 år av min morfars närmare 97-åriga livshistoria. Men en gång jag gjorde det, var första frågan jag fick; hur lång tid tok det att bli av med det? -Av med vad? frågade jag. -Hatet. Hur lång tid tok det att bli av med hatet? Jag måste ha sett ut som ett frågetecken. Så ny och oväntat var frågan för mig att jag var tvungen att tänka en bra stund innan jag till slut lyckades svara; -det fanns inget hat. Min morfar utvisade inga tecken på hat till de som plågat och svältat honom. De som stulit 2 år av hans liv och självfallet påverkad både hans resterande liv, och även oss kommande generationer sprungen från honom. Nej, han verkade fortsatte sitt liv utan att bli hatare. Nog kunde han vara lite ilsken ibland. Men hat? Nej. Hur är det möjligt?

Jag vet att han såg människorna, även de som gjorde honom mest illa. I hans ögon var de bara som han själv. De onda handlingar de utförde var just det; onda handlingar. Han ansåg nog att det kunde varit så mycket värre. Jag menar, även om ”fienden” lade beslag på de flesta matpackor som kom in i lägret från Röda Korset så fick de i alla fall någonting. Ibland. Och så hade han ju en kamrat. De höll liv i varandra, de två. Och även om det inte var många kilo som kom hem så hade han livet. Länge.

Jag vill hylla alla dessa människor. För även om det känns som att vi befinner oss i glömskans tidsålder där många vägrar acceptera historien så har allt faktiskt hänt. Och även om jag per definition är en hatare i dag, så skall jag göra mitt absoluta yttersta för att inte vara det i framtiden. Morfars historia och liv tillåter inte mig att vara annat än människa. Det är det som är mitt arv.

©Oladatter 2017 All rights reserved