Övergivet -En tidsresa i de djupa skogar

I slutet av grusvägen
på väg till ingenstans,
det övergivna huset.
Omsorgsfullt inbäddad i natur,
det är knappt du ser det.

I en annan tid började naturens kamp,
att återta allt det som möjligt är.
Resten får bli kvar.
Helt ostört kan det tålmodiga arbetet fortgå,
det finns ingen där som hindrar.

Halva taket har ändrat skäpnad.
Från ett rum sträcker sig träd och växter
mot ljuset som strilar in,
från där golvet en gång var tak.

I ett sovrum har endast mössen haft roligt.
Festat loss, på madrasser i en obäddad säng.
Några kläder på en lina väntar på torka,
doftar inte sommaräng, utan mer av rutten myr.
I eldstaden ligger icke-förkolnad ved
med ett fint täcke av mossa.

Om du blundrar kan du höra…
Trummandet av barnafötter över knarrande golv.
Fnitter och skratt genom rummen.
Ljuvliga ljud av kärlek och närhet.
Ekon från förr
ekon från förr

Plötsligt var allt över.
På ett ögonblick?
På ett lyckligt ögonblick,
med tid att säga far väl?

På gårdsplanen står den gamla pärlan,
iklädd sin bruna fina kostym.

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

©Kristin Oladatter 2018. All rights reserved

Om konsten att tomstirra

Ja, det ÄR faktiskt en konst, att tomstirra. Förr i tiden kallades det att reflektera. Kommer ni ihåg? Hur gamla farbröder satt och smackade på sin pipa och bara stirrade ut i tomma luften? Gummorna gjorde det också, gärna med ett handarbete i händerna. Men reflektera var det de gjorde. En snart bortglömd kunskap kan man tänka.

Jag tomstirrar för fullt just nu. Länge och intenst stirrar jag rakt ut i luften, med e-cigaretten i handen. Min hjärna arbetar, och då måste jag låta den få göra det i fred, tills den har processat färdigt alla de frön som jag sått där uppe.

Utifrån sett ser man till synes ytterst overksam ut. Rentav lat skulle nog många tänka. De skulle bara veta hur många projekt en hjärna kan jobba med, typ samtidigt!

Jag ska gå i en tänkares fotspår, och jag ska gå i mina. Utöver det jobbas det vidare på ett redan gott påbörjat projekt…och ytterligare några fler kommande projekt. NaNoWriMo pågår förresten för fullt just nu, och när jag vaknar i morgon är det nio dagar kvar att komma upp i de 50 000 ord som utmaningen kräver. Inte för att det är så viktigt, men det vore ju sjukt roligt, om det inom dessa nio dagar faktiskt står 50 000 där det just nu står 45 506.

Nej så fan heller om jag är lat! Jag befinner mig faktiskt bara i en extrem icke-fysisk rörelse just nu.

Jag vill faktiskt inte ut. Men jag tittar gärna ut, på det tunna vita täcket som har lagt sig på marken. Samtidigt hör jag hur fåglarna knackar på huset. Mat har de fått, men jag tror de är ute efter fårullen som finns mellan timmerstockarna. Jag tror de vill göra det vinterbonat i sina hem. Bädda om sig, och kura ihop sig i sitt mysiga bo. Precis som jag.

Man skall aldrig underskatta vikten av en tupplur heller. Det säger Niklas Nygren, den utbrände psykiatern som just debuterat med sin bok ”Ett slut, en början,” om en psykiaters funderingar kring sin utmattningsdepression. Jag tror han vet vad han talar om.

Och DET om annat är väl verkligen en konst, att hur som helst bara kunna trycka på knappen som stänger av alla tankar och idéer som ligger och ruvar, för att ta en tupplur.

Vilken tråd ska man egentligen börja nysta i, när det finns så många man vill dra i? För inte har väl min fullkomliga icke-förmåga att icke-prestera något att göra med alla projekten jag ständigt påbörjar!

Jag tror på den där tuppluren. Jag skall bara tomstirra en stund till först. Förresten så tror jag inte det är vidare smart att jag tar den där tuppluren på sängen just nu, för på nattduksbordet ligger tre böcker och väntar på att deras sista sidor skall bli lästa. Går jag dit kommer jag inte kunna låta bli att öppna en av de. Och då blir det ju ingen tupplur, i dag heller.

Hur mycket böcker och text finns det i världen? Och lilla jag tänker att mina ord också en dag ska få finnas i den där enorma massan? Ibland tänker jag att jag nog måste vara lite galen. Så får det väl vara så.

©Kristin Oladatter 2017. All rights reserved.

I ett Hav av Ljus -dikt


I ett hav av ljus

under höstens täcke

Själarnas dans


I ett hav av ljus

en vemodig sång

om förgänglighet


I ett hav av ljus

den tysta önskan

Förgätmigej

 

I ett hav av ljus

en stilla viskan

vi ses snart igen


©Ingemar Martinsson 2017


2017©Kristin Oladatter Steen. Featured image ©Ingemar Martinsson. All rights reserved 

 

 

 

Självhjälpsapostlarnas kör -dikt

Självhjälpsböcker, miljardindustri.
Är du inte lycklig? Vi hjälper dig att bli.
Att må dåligt är en sjukt bra början.
Men inga problem, vi hjälper dig ut ur sörjan.

Du måste ta kontrollen över ditt liv,
stressa ned, vara positiv.
Leva det liv som du vill leva,
vara här och nu, sluta att vela.

Sluta grubbla, sluta kämpa.
Smila och skratta vill garanterat dämpa,
all ångest och oro du måste ha,
så du kan va’ lycklig varje dag.

Lär känna dig själv, älska det du hittar.
Det är inte så farligt när du väl tittar.
Tyck om dig själv, gärna mer än din nästa.
Det är ju ändå du, som är den bästa.

Så, stilla ditt sinne och stressa ned.
Mindfulness och yoga är bra att börja med.
Vi lovar, du kommer att må så bra!
Gör du inte det, en bok till du må ha.

©Kristin Oladatter Steen 2017. All rights reserved

Featured image Pixabay

Brasseriet 8586 – bland båtvrak och oljefat i Haga, Göteborg

Vi tar en dagstur till Västkustens Pärla Göteborg, flerfaldigt utsedd till Sveriges hetaste sommarstad. Här tänker vi låta oss inspireras och vidga våra vyer. Med våra kameror i högsta hugg går vi lös på gator och torg, hungriga på inspiration. Och vi får vad vi vill ha. Redan vid ”porten” till shoppingstöket Haga, en av Göteborgs äldsta stadsdelar drar nyfikenheten och ögat in oss i en av de mest inspirerande lokaler vi skådat. Adressen är Haga Nygata 35c.

Fotograf ©Ingemar Martinsson


Vi är tidiga, och vid en bardisk sitter Sebastian och förbereder dagens meny. Han ler hjärtligt och välkomnande och är nog van vid kameran som ständigt dokumenterar miljön och detaljerna. För Brasseriet 8586’s inredning kan knappast lämna någon oberörd. Inte heller uppraddningen av sötsaker vid disken. Förmodligen gör de flestas insulinnivå ett bungyjump bara vid åsynen av alla dessa läckerheter som möter en när man kliver in.

Fotograf ©Kristin Oladatter Steen

Fotograf ©Ingemar Martinsson


Något kulinariskt utlåtande kan vi inte ge oss in på då vi just innan klivit ut från ett annat café där vi åtnjutit vår frukost. Men med tanke på Brasseriets samarbete med Douglas Spiik, en världskändis från dessertmästarna och VM-mästarna kan vi ju inte tro annat än att smaklökarna skulle joine insulinet i sitt bungyjump. 

För oss blir det ögat och linsen som får sitt. Kreativiteten som spritter fram ur varje detalj i inredningen är för kameran som en insulininjektion måste vara för diabetikern. 

Fotograf ©Ingemar Martinsson

Fotograf ©Ingemar Martinsson

Fotograf ©Ingemar Martinsson

Fotograf ©Kristin Oladatter Steen

Fotograf ©Kristin Oladatter Steen


Borden och disken är tillverkade av delar från en 80 år gammal båt, styckad i bitar och hämtad från Indonesien. Stolar och andra detaljer från gamla oljefat. Lampor gjorda av köttkvarnar och termometrar. Och konsten på väggarna är målad av Sebastian, som i övrigt ligger bakom de flesta idéer till skapandet av Brasseriet. 

Det är kreativt, det är inspirerande, och det är förbaskat läckert! Och fruktansvärt frustrerande att våra magar redan är fulla och vi inte kan få njuta av läckerheterna vid disken. Vi måste med andra ord återkomma hit en annan gång, till Brasseriet 8586. Tills dess tackar vi för att vi fick fritt fotografera och njuta av alla detaljer och synintryck.
Hem Brasseriet 8586

©Oladatter 2017  &  ©IMPHOTO 2017. All rights reserved

Haunted

The terror of emptiness is switched on.
Turning the page is never enough. In the absence of redemptive words and the right tools for conciliation you are thrown back in time in an blink of an eye. Your automatic pilot has done it’s job, responing to triggers before you even noticed.
You been here before, in the place you fear and hate the most. Yet it’s the most familiar place. The closest is suddenly the most remote.
Wearing only the mantle of pain and mourning you are walking in the ruins, like the unhappy migrant permanently resident in the ports of loneliness. Houses built by the furious sledgehammer, the nails of mistrust and the barbed wire of bitterness will always collapse as easy as the house of cards in the wind, by the weight of words landing wrong.
The deepest wounds are not made by the sharpest knifes, but by the lies, the betrayals and the distance. Words needed to be asked for has no value, attention needed to be begged for has no meaning.
The smell of loneliness, so familiar.
There’s no old man next door to run to, always ready to serve sweet desserts together with comforting words by an old kitchen table. There’s no dog lying by your feets looking at you with warm and trusting eyes.
There’s nowhere to run but to yourself. It’s just you, alone. Bound to learn to Love your most fragile parts. Bound to learn to exhale the past and to inhale the future. With trust, for Life. For You.

©Oladatter 2017 All rights reserved

The Visitor -Heritage from a Father

The rare bird….Sometimes dropping in for a visit. Unexpected, briefly and rather intense. Like the storm she is -Sudden. A bit violent. I never see it coming. I’m never prepared. She’s just there. Taking command. For a short period of time turning my world up-side-down. Then, just as sudden as she arrived, she’s gone. Leaving me in surprise and confusion. A little bit of fear and anger even. Leaving me with all my questions – what just happened? Who was that girl that in such a short time made me do things that never before crossed my mind? Impulsive and thoughtless. Not thinking of the consequences of my actions?

It takes me a while. A day, maybe. Or two. Then I remember. The visitor was the girl you created. Strong and fearless. A girl that believed in herself. A girl that could do anything she ever wanted.
You gave that to her; all the confidence she needed to go out in the world and make things happen. Doubtless and fearless.

She’s almost scaring me now, these days. So rare she is. But despite that. Despite the confusion and fear she leaves behind I can also sense something else. Amusement?  Joy? Oh yes. There’ definitely a bubbling laughter deep inside. There’s definitely a little smile on my face.

I wish you were around to see her, you know. Would she still make you proud? Would you still believe in her?
Cause you know, she needs you to. Whenever she’s runnning out of faith. Whenever she hesitates, stumble and doubt she needs you to.

I can almost hear your voice -That’s my daughter. That girl can do anything she want’s.-

Yes, I am. Always!

Yes, I can. Sometimes!

©Oladatter 2016. All rights reserved

Deserted- In a Moment

There, at the end of the small dirt road to nowhere…. The deserted house. All covered in green you can hardly see it. A long time ago nature started it’s battle to retake all the parts it can possibly use.  Uninpeded it’s job can continue. No one is there to prevent it.

Half the roof has changed it’s location. From the inside floor, trees and plants are now growing, stretching towards the light from abowe where once the roof was.

In the bedroom  rats have been feasting on the mattresses in the untided bed. Some clothes left to dry still hanging there. During the years they’we been wet over and over again by the rain coming in. They no longer smells like a summer meadow. More like the rutten smell of a mire.

In the fireplace the parts of the  firewood not charred, are covered in moss.

If you close your eyes you can almost hear it; the drumming of small childrens feet on the floor….The sound of intimacy and Love from the bedroom.

Such a long time ago it must have been.

In a moment they were gone. Was it a happy moment? Did they have time to finish their coffee and say goodbye to their loved one’s?  We can only imagine.

But maybe not…..Cause in the backyard the old car is left to rust.

 

Copyright photos by ©IM Photo 2016 All rights reserved

 

 

 

 

 

 

Happyland – a small travel Journey

”When do you feel happy?” You ask me.

”When I go to the Borderland” I say.

That’s the place between sleep and wakefulness. The place between dreams and reality.

Right there, beyond the rationally thinking. Beyond the restless and anxiety-provoking pondering. Far, far beyond all the fears and the need of control.. That’s where I find my peace of mind.

Have I told you that you can take me there?

When you are slowly stroking my skin with your warm hands…When your fingers are tenderly drawing through my hair. When you are that close; just there, in that moment….

That’s when I go there. To the Borderland. For a moment of Happiness.

 

That’s what you are. Giving. To Me.

 

All rights reserved. Copyright ©Oladatter 2016