Black Friday och dödslängtan

”Har du varit i stan i dag?! Har du dödslängtan?
Black Friday, löningshelg, hysteriska barnfamiljer
och galna pensionärer……”

Så skrev sambon i sms’et i går, som svar på mitt när jag, fullkomligt utmattad kom hem och skrev till honom att jag nyss var hemkommen från mardrömstimmar i stan.

Han hade förstås helt rätt. Det var bara det att jag inte hade en tanke på att människor faktiskt gick man ur huse så tidigt på en fredag för att shoppa!!

Nog hade jag i förväg både sms och mailbombats med alla erbjudanden från, vad det verkade, alla affärer jag någonsin handlat hos. Men det fanns aldrig i min värld att jag redan före klockan var 11 skulle behöva tillbringa evigheter med att leta parkeringar och trängas med alla dessa människor i butiker och kassaköer. Jag skulle ju bara snabbt in och fixa lite saker innan jag skulle sätta mig ned med min kompis för lunch och lite prat på favoritcafét, som en trevlig inledning på helgen.

Det finns två anledningar till att jag vanligtvis aldrig spenderar tid i butiker och på köpcentra. Dels klarar inte min hjärna av att hantera alla ljud och intryck där, och dels har jag av rent ekonomiska skäl ingenting där att göra.

Men så finns det en anledning till att jag ändå gör det ibland, och det är just Caféet som jag älskar att tillbringa tid på. Min oas mitt i det stora kaos som annars råder, där människor i lugn och ro sitter ned och faktiskt samtalar med varandra. Jag älskar det livet, och jag älskar min latte med vanilj!

Men nu var det just så, att jag på grund av ganska så snabbt påkomna ändringar i mina ränt kroppsliga dimensioner faktiskt kände mig tvungen att investera i något nytt på klädfronten. Och då passar ju en sådan dag bra, tänkte jag i naiv optimism, när allt är så mycket billigare.

Sagt och gjort.

När lunchen var klar, efter vilken jag hade tänkt skulle bli den fina inledningen på helgen hade jag fortfarande hälften av mina ärenden kvar att göra. Sammanfattningsvis kan man säga att det blev en väldigt lång dag, och en väldigt kort kväll.

Så här i efterhand funderar jag på om många i går kanske blev klara med sina julklappsinköp. Men så är det naturligtvis inte, utan det vi såg i går var bara startskottet på kommande veckors fullkomliga köphysteri inför stundande jul.

Färskt i minnet ser jag framför mig den unga tjejen i kassan i skoaffären, vars ansikte lyste upp i ett stort leende när hon spontant utbrast, ”åh, vad roligt att se att någon tar hand om sina saker,” när jag kom fram med min skoborste, skokräm och skoimpregnering. Är det verkligen så ovanligt, tänker jag, och blir för en kort stund nästan lite glad över min lilla insats för miljön. I nästa ögonblick kommer självrannsakningfrågan; skulle inte jag i själva verket också kommit till kassan med nya skor om allt vore som det brukade vara? Om jag ska vara helt ärlig så tror jag faktiskt det.

Å andra sidan så skulle det kanske kunna bli årets julklapp från stugan; ett skovårdspaket. Skulle ni bli glada då?

©Kristin Oladatter. Featured image ©Ingemar Martinsson 2017. All rights reserved.

©Ingemar Martinsson

Are we Human or are we Dancers?

In our shallow and material world we are more or less slaves to the system. In some parts of the world more than in others. Up here in the colder parts we are thought at an early age that we need to be someTHING. Why? If we are someTHING we might earn good money. And with money we can collect our new cars, fancy houses and all the material things that we ”need” to prove to others that we have become someTHING.

AND, we can easily answer the question that are mostly the first question we get from new people that we meet; ”so, what do you do for a living?”

Does the answer to that question give them any clue about who they are meeting?

shouldn’t we be asking; ”so, WHO are you?”

To answer this question we actually need to do a lot more  thinking….How do I live My life? What have I learned from My life so far? What are My dreams and hopes for the future? What brings me joy, what brings me sadness?

So, by asking that question you need to be prepared to spend some time listening to the answer. You will have to slow down and stay in that very moment, at that very place. Present.

We don’t have time, do we?

Douglas Malloch wrote ”Be the best of whatever you are”

”If you can’t be a pine on the top of the hill,
Be a scrub in the valley…but be
The best little scrub by the side of the rill;
Be a bush if you can’t be a tree.

If you can’t be a bush, be a bit of the grass,
And some highway happier make;
If you can’t be a muskie, then just be a bass…
But the liveliest bass in the lake!

We can’t all be captains, we’ve got to be crew.
There’s something for all of us here,
There’s big work to do, and there’s lesser to do,
And the task you must do is near.

If you can’t be a highway, then just be a trail,
If you can’t be a sun, be a star;
It isn’t by size that you win or you fail…
Be the best of whatever you are!”

 

I’ll just do my best. Living. To be me.

KOS

image