I den tysta natten stod tiden stilla -recension

”I den tysta natten stod tiden stilla

Författare: Ingemar Härdelin
Vuxenroman
Utgiven av Ultima Esperanza Books
ISBN 978-91-88263-28-5

I samma ögonblick som jag får I den tysta natten stod tiden stilla i min hand infinner sig en nästan andaktig känsla. Fingerspitzengefühl är ett ord som kommer till mig. Bokens omslag med dess färger och bild (målning av författaren), den silkeslena ytan….och så titeln; allt är som poesi i mina ögon och händer. I förväg har jag fått veta att manuset till boken har legat närmare tjugofem år i en skrivbordslåda och att författaren Ingemar Härdelin har hunnit fylla åttiofyra år innan sin debut som romanförfattare. Andaktskänslan är med andra ord helt på sin plats i sammanhanget. Instinktivt vet jag att jag kommer njuta, och mina förväntningar är så höga att jag nästan bävar för att öppna boken och därmed möjliggöra ett högt fall av besvikelse.

Tanken på att inte vara gift med Barbro har aldrig funnits i Johans värld fram till dagen han möter Solveig, och deras omedelbara, självklara och passionerade dragning till varandra gör att han plötsligt tvingas tänka på det. Komplicerade tankar eftersom Barbro, som just nu ligger på sjukhus efter en bilolycka inte heller har tänkt tanken på att inte vara gift med Johan.

Vi kastas direkt in i det starka mötet mellan Johan och Solveig och fångas omedelbart i skildringen av Johans tankar, känslor och reflektioner. En värld och ett perspektiv som vi får behålla under hela läsningen. Fullkomligt oförmögen att kontrollera sig själv och situationen slungas Johan in i en omskakande tillvaro fylld av ångest, skuldkänslor och självförebrådelser, blandat med passion och hänförelse. Det blir en lång, smärtsam och svår väg til självkännedom i ett triangeldrama som bara kan sluta på ett sätt. Men på vilket?

Så mycket mer om handlingen vill jag inte avslöja. Ibland behövs det inte så många ord. I detta fall blir det två; LÄS! Och fingertoppskänsla. För I den tysta natten stod tiden stilla är så finkänslig och finstämd att jag bestämmer att ordet håller hela vägen. Tidigt i boken slogs jag av ångest och motstånd när jag insåg att vi närmade oss intima scener. Men även här fanns finkänsligheten, och jag kände mig snart trygg på att jag inte skulle få ofina vulgariteter kastade på mig som skulle förstöra stämningen. Istället blev det bara fint. Sedan fanns det tillfällen jag ville skrika till Johan; nej, nej! Backa Johan, Solveig är inte på riktigt, hon är alldeles för bra för att vara sann! Men så plötsligt tas även hon ned på jorden och blir mänsklig, när hon tydligt sätter sina gränser och visar Johan att hon minsann inte är en leksak som låter sig behandlas hur som helst. Nej, Solveig är verklig en kvinna med stort K. Klok är hon också. Det är även Johan och Barbro. De är så kloka att det till och med finns några lite längre stycken där dialogerna inte känns helt trovärdiga på grund av sitt intellektuella innehåll. Där jag som läsare tänker att ingen som befinner sig i en sån här svår konflikt skulle vara i stånd att resonera så vettigt som Barbro och Johan ibland gör. Men så är dessa dialoger så fullspäckade med insikter och visdom att jag till slut välkomnar de som lektioner i ren livskunskap.

Genom hela boken visar Härdelin att han äger full kontroll över språket. Aldrig hackar, rycker eller stör det, och det något ålderdomliga språket bidrar också till att det skapas en så fin balans. Som att det poetiskt vackra i språket på något sätt uppväger lite för det svåra i berättelsen.

Det känns riktigt bra att manuset fick komma fram efter alla år i lådan. Jag har redan börjat på omläsningen, och ibland kommer jag på mig själv med att fundera över; hur gick det sen då?

Ingemar Härdelin är pensionär sedan 1992. Under sitt yrkesverksamma liv arbetade han som lärare och musiksekreterare. Musik, konst och kultur har varit hans största drivkrafter och inspiration genom livet, och han är fortfarande en utövande cellist. Sedan 1992 är han även utövande konstnär, och målar abstrakta tavlor i akryl som helt överlåter till betraktaren att tolkas.

Härdelins konst

Köp boken hos Adlibris

Köp den hos Bokus

Förutom nyutkomna I den tysta natten stod tiden stilla, medverkar Härdelin också i Novellantologin ”Över en fika i Svea Rike” som kommer nu i december. Samlingen består at 35 tankeväckande berättelser från författare i åldern 18 till 84 om sådant som skrämmer oss i dagens Sverige.

©Kristin Oladatter Steen 2017. All rights reserved.

Om konsten att tomstirra

Ja, det ÄR faktiskt en konst, att tomstirra. Förr i tiden kallades det att reflektera. Kommer ni ihåg? Hur gamla farbröder satt och smackade på sin pipa och bara stirrade ut i tomma luften? Gummorna gjorde det också, gärna med ett handarbete i händerna. Men reflektera var det de gjorde. En snart bortglömd kunskap kan man tänka.

Jag tomstirrar för fullt just nu. Länge och intenst stirrar jag rakt ut i luften, med e-cigaretten i handen. Min hjärna arbetar, och då måste jag låta den få göra det i fred, tills den har processat färdigt alla de frön som jag sått där uppe.

Utifrån sett ser man till synes ytterst overksam ut. Rentav lat skulle nog många tänka. De skulle bara veta hur många projekt en hjärna kan jobba med, typ samtidigt!

Jag ska gå i en tänkares fotspår, och jag ska gå i mina. Utöver det jobbas det vidare på ett redan gott påbörjat projekt…och ytterligare några fler kommande projekt. NaNoWriMo pågår förresten för fullt just nu, och när jag vaknar i morgon är det nio dagar kvar att komma upp i de 50 000 ord som utmaningen kräver. Inte för att det är så viktigt, men det vore ju sjukt roligt, om det inom dessa nio dagar faktiskt står 50 000 där det just nu står 45 506.

Nej så fan heller om jag är lat! Jag befinner mig faktiskt bara i en extrem icke-fysisk rörelse just nu.

Jag vill faktiskt inte ut. Men jag tittar gärna ut, på det tunna vita täcket som har lagt sig på marken. Samtidigt hör jag hur fåglarna knackar på huset. Mat har de fått, men jag tror de är ute efter fårullen som finns mellan timmerstockarna. Jag tror de vill göra det vinterbonat i sina hem. Bädda om sig, och kura ihop sig i sitt mysiga bo. Precis som jag.

Man skall aldrig underskatta vikten av en tupplur heller. Det säger Niklas Nygren, den utbrände psykiatern som just debuterat med sin bok ”Ett slut, en början,” om en psykiaters funderingar kring sin utmattningsdepression. Jag tror han vet vad han talar om.

Och DET om annat är väl verkligen en konst, att hur som helst bara kunna trycka på knappen som stänger av alla tankar och idéer som ligger och ruvar, för att ta en tupplur.

Vilken tråd ska man egentligen börja nysta i, när det finns så många man vill dra i? För inte har väl min fullkomliga icke-förmåga att icke-prestera något att göra med alla projekten jag ständigt påbörjar!

Jag tror på den där tuppluren. Jag skall bara tomstirra en stund till först. Förresten så tror jag inte det är vidare smart att jag tar den där tuppluren på sängen just nu, för på nattduksbordet ligger tre böcker och väntar på att deras sista sidor skall bli lästa. Går jag dit kommer jag inte kunna låta bli att öppna en av de. Och då blir det ju ingen tupplur, i dag heller.

Hur mycket böcker och text finns det i världen? Och lilla jag tänker att mina ord också en dag ska få finnas i den där enorma massan? Ibland tänker jag att jag nog måste vara lite galen. Så får det väl vara så.

©Kristin Oladatter 2017. All rights reserved.

Människor som inte hatar -En krönika

Only in Swedish

Hat -”En djup motvilja mot något som uppfattas som ett hot, en ond maktfaktor, eller liknande”
Jag är en hatare. Jag tvingar mig själv att upprepa; JAG är en hatare! Obehagligt, men sant.
Länge har jag lagt mycket tid och kraft på att grubbla över, och på djupet försöka förstå hur det kommer sig att människor blir hatare. Dröm då över min förvåning när jag till slut fick erkänna att jag själv faktiskt tillhör denna skara människor. De är ju människorna som jag har undvikit med alla medel och försökt förtränga att de ens finns. Skulle jag själv då vara en av de? Jo, för enligt denna definition så inser jag att så stor är faktisk min motvilja mot hatare, att det gör även mig till en hatare. Sedan kan jag ju fundera länge på hur det kommer sig att jag förträngde och undvek så till den grad att jag tillät hatare att bli just den, för mig, onda maktfaktor som benämns i definitionen?

Svaret är rädsla. Rädsla finns bakom de många former för hatuttryck som vi så ofta möter i dag, så även hos mig. Jag är rädd för hatet. Jag är rädd att det skall sprida sig, infektera alla hörn i vår värld och i slutändan faktiskt bli människornas och jordens undergång. Vår allas domedag. Så rädd är jag faktiskt. I alla fall om jag börjar gräva ner mig i dessa domedagstankar. 

Sedan händer det saker som på ett ögonblick vänder hela min kolsvarta framtidssyn. Denna gången blev det terrorangreppet på Stockholm. För när godheten sipprar fram från alla hörn och kanter inom loppet av några timmar, ja då händer det något inom mig. En liten spira av hopp kanske.En liten spira hopp, lätt kryddat med glädje. Skadeglädje även? Kanske lite, när jag efteråt vid flera tillfällen kan läsa om kaoset som infinner sig hos trollen. De frustreras och förundras över att människorna inte hatar mer.

För det finns människor som inte hatar. Många dessutom. Människor man kan tycka har all anledning i världen att vara arga, bittra och hatiska. Där finns barn i fattiga länder som inte har någonting i livet annat än sina stora leenden. De samma barnens föräldrar som går runt med sin stora sorg över att inte kunna ge mera till sina barn. Men kärleken har de att ge. Sedan finns det människor som kanske har lite mer, men som måste lämna allt för att fly från krig och katastrofer för sin överlevnad. Några av de lyckas komma hit till oss. Och förutom rädslan och ilskan hos några enstaka individer som ibland slår till och hamnar i vårt nyhetsflöde, så är de då liksom människor de också. Människor med stora hjärtan. Visst är det förunderligt. Vi kan inte riktigt se och greppa deras trauman. Där finns gravt missbrukade och misshandlade människor med enorma sår och skador som använder sina historier, delar med sig till oss, och på så vis hjälper och ger tröst till andra. Med största självklarhet. Ja, det verkar onekligen vara så, att det är de som förlorat mest som också är de som har mest att ge.

Där finns Hedi, Walter och Joost. Alla överlevare från förintelsens tid som vill att vi skall lära av historien och ALDRIG luras gå på samma väg som den gången. Och så Emil, min morfar. Han finns inte kvar i livet som Hedi, Walter och Joost, men han överlevde 2 år i Tysk fångenskap i Polen. Några få kilo morfar kom hem till mormor och barnen som väntade. Och flera barn och många flera år som skulle komma.

Det är inte så ofte jag berättar om dessa 2 år av min morfars närmare 97-åriga livshistoria. Men en gång jag gjorde det, var första frågan jag fick; hur lång tid tok det att bli av med det? -Av med vad? frågade jag. -Hatet. Hur lång tid tok det att bli av med hatet? Jag måste ha sett ut som ett frågetecken. Så ny och oväntat var frågan för mig att jag var tvungen att tänka en bra stund innan jag till slut lyckades svara; -det fanns inget hat. Min morfar utvisade inga tecken på hat till de som plågat och svältat honom. De som stulit 2 år av hans liv och självfallet påverkad både hans resterande liv, och även oss kommande generationer sprungen från honom. Nej, han verkade fortsatte sitt liv utan att bli hatare. Nog kunde han vara lite ilsken ibland. Men hat? Nej. Hur är det möjligt?

Jag vet att han såg människorna, även de som gjorde honom mest illa. I hans ögon var de bara som han själv. De onda handlingar de utförde var just det; onda handlingar. Han ansåg nog att det kunde varit så mycket värre. Jag menar, även om ”fienden” lade beslag på de flesta matpackor som kom in i lägret från Röda Korset så fick de i alla fall någonting. Ibland. Och så hade han ju en kamrat. De höll liv i varandra, de två. Och även om det inte var många kilo som kom hem så hade han livet. Länge.

Jag vill hylla alla dessa människor. För även om det känns som att vi befinner oss i glömskans tidsålder där många vägrar acceptera historien så har allt faktiskt hänt. Och även om jag per definition är en hatare i dag, så skall jag göra mitt absoluta yttersta för att inte vara det i framtiden. Morfars historia och liv tillåter inte mig att vara annat än människa. Det är det som är mitt arv.

©Oladatter 2017 All rights reserved