Om konsten att tomstirra

Ja, det ÄR faktiskt en konst, att tomstirra. Förr i tiden kallades det att reflektera. Kommer ni ihåg? Hur gamla farbröder satt och smackade på sin pipa och bara stirrade ut i tomma luften? Gummorna gjorde det också, gärna med ett handarbete i händerna. Men reflektera var det de gjorde. En snart bortglömd kunskap kan man tänka.

Jag tomstirrar för fullt just nu. Länge och intenst stirrar jag rakt ut i luften, med e-cigaretten i handen. Min hjärna arbetar, och då måste jag låta den få göra det i fred, tills den har processat färdigt alla de frön som jag sått där uppe.

Utifrån sett ser man till synes ytterst overksam ut. Rentav lat skulle nog många tänka. De skulle bara veta hur många projekt en hjärna kan jobba med, typ samtidigt!

Jag ska gå i en tänkares fotspår, och jag ska gå i mina. Utöver det jobbas det vidare på ett redan gott påbörjat projekt…och ytterligare några fler kommande projekt. NaNoWriMo pågår förresten för fullt just nu, och när jag vaknar i morgon är det nio dagar kvar att komma upp i de 50 000 ord som utmaningen kräver. Inte för att det är så viktigt, men det vore ju sjukt roligt, om det inom dessa nio dagar faktiskt står 50 000 där det just nu står 45 506.

Nej så fan heller om jag är lat! Jag befinner mig faktiskt bara i en extrem icke-fysisk rörelse just nu.

Jag vill faktiskt inte ut. Men jag tittar gärna ut, på det tunna vita täcket som har lagt sig på marken. Samtidigt hör jag hur fåglarna knackar på huset. Mat har de fått, men jag tror de är ute efter fårullen som finns mellan timmerstockarna. Jag tror de vill göra det vinterbonat i sina hem. Bädda om sig, och kura ihop sig i sitt mysiga bo. Precis som jag.

Man skall aldrig underskatta vikten av en tupplur heller. Det säger Niklas Nygren, den utbrände psykiatern som just debuterat med sin bok ”Ett slut, en början,” om en psykiaters funderingar kring sin utmattningsdepression. Jag tror han vet vad han talar om.

Och DET om annat är väl verkligen en konst, att hur som helst bara kunna trycka på knappen som stänger av alla tankar och idéer som ligger och ruvar, för att ta en tupplur.

Vilken tråd ska man egentligen börja nysta i, när det finns så många man vill dra i? För inte har väl min fullkomliga icke-förmåga att icke-prestera något att göra med alla projekten jag ständigt påbörjar!

Jag tror på den där tuppluren. Jag skall bara tomstirra en stund till först. Förresten så tror jag inte det är vidare smart att jag tar den där tuppluren på sängen just nu, för på nattduksbordet ligger tre böcker och väntar på att deras sista sidor skall bli lästa. Går jag dit kommer jag inte kunna låta bli att öppna en av de. Och då blir det ju ingen tupplur, i dag heller.

Hur mycket böcker och text finns det i världen? Och lilla jag tänker att mina ord också en dag ska få finnas i den där enorma massan? Ibland tänker jag att jag nog måste vara lite galen. Så får det väl vara så.

©Kristin Oladatter 2017. All rights reserved.

The Visitor -Heritage from a Father

The rare bird….Sometimes dropping in for a visit. Unexpected, briefly and rather intense. Like the storm she is -Sudden. A bit violent. I never see it coming. I’m never prepared. She’s just there. Taking command. For a short period of time turning my world up-side-down. Then, just as sudden as she arrived, she’s gone. Leaving me in surprise and confusion. A little bit of fear and anger even. Leaving me with all my questions – what just happened? Who was that girl that in such a short time made me do things that never before crossed my mind? Impulsive and thoughtless. Not thinking of the consequences of my actions?

It takes me a while. A day, maybe. Or two. Then I remember. The visitor was the girl you created. Strong and fearless. A girl that believed in herself. A girl that could do anything she ever wanted.
You gave that to her; all the confidence she needed to go out in the world and make things happen. Doubtless and fearless.

She’s almost scaring me now, these days. So rare she is. But despite that. Despite the confusion and fear she leaves behind I can also sense something else. Amusement?  Joy? Oh yes. There’ definitely a bubbling laughter deep inside. There’s definitely a little smile on my face.

I wish you were around to see her, you know. Would she still make you proud? Would you still believe in her?
Cause you know, she needs you to. Whenever she’s runnning out of faith. Whenever she hesitates, stumble and doubt she needs you to.

I can almost hear your voice -That’s my daughter. That girl can do anything she want’s.-

Yes, I am. Always!

Yes, I can. Sometimes!

©Oladatter 2016. All rights reserved

Carving in Stone


In order to feel satisfied we need to be fulfilled. In order to be fulfilled we need to get what we need. In order to get what we need we need to request for what we need, both from ourselves and from others. In order to request for what we need we need to know what we need. In order to know what we need we need to know ourselves. In order to know ourselves we constantly need to stop and ask ourselves what we think or don’t think. To ask ourselves what we like and don’t like. What we feel and don’t feel. It’s hard work, hey?

In my search I even find it hard answering to what my favourite color is. Do you know yours for sure?

The Swedish musician Lars Winnerbäck is singing ”Hugger i sten” (Carving in Stone) A few lines from this song pretty much says it all….

I’m carving in stone

slowly I start to see an outline

some arms and legs

I’m working my inward so I can see a figure…..

image.jpeg

Build Bridges