Övergivet -En tidsresa i de djupa skogar

I slutet av grusvägen
på väg till ingenstans,
det övergivna huset.
Omsorgsfullt inbäddad i natur,
det är knappt du ser det.

I en annan tid började naturens kamp,
att återta allt det som möjligt är.
Resten får bli kvar.
Helt ostört kan det tålmodiga arbetet fortgå,
det finns ingen där som hindrar.

Halva taket har ändrat skäpnad.
Från ett rum sträcker sig träd och växter
mot ljuset som strilar in,
från där golvet en gång var tak.

I ett sovrum har endast mössen haft roligt.
Festat loss, på madrasser i en obäddad säng.
Några kläder på en lina väntar på torka,
doftar inte sommaräng, utan mer av rutten myr.
I eldstaden ligger icke-förkolnad ved
med ett fint täcke av mossa.

Om du blundrar kan du höra…
Trummandet av barnafötter över knarrande golv.
Fnitter och skratt genom rummen.
Ljuvliga ljud av kärlek och närhet.
Ekon från förr
ekon från förr

Plötsligt var allt över.
På ett ögonblick?
På ett lyckligt ögonblick,
med tid att säga far väl?

På gårdsplanen står den gamla pärlan,
iklädd sin bruna fina kostym.

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

©Kristin Oladatter 2018. All rights reserved

I den tysta natten stod tiden stilla -recension

”I den tysta natten stod tiden stilla

Författare: Ingemar Härdelin
Vuxenroman
Utgiven av Ultima Esperanza Books
ISBN 978-91-88263-28-5

I samma ögonblick som jag får I den tysta natten stod tiden stilla i min hand infinner sig en nästan andaktig känsla. Fingerspitzengefühl är ett ord som kommer till mig. Bokens omslag med dess färger och bild (målning av författaren), den silkeslena ytan….och så titeln; allt är som poesi i mina ögon och händer. I förväg har jag fått veta att manuset till boken har legat närmare tjugofem år i en skrivbordslåda och att författaren Ingemar Härdelin har hunnit fylla åttiofyra år innan sin debut som romanförfattare. Andaktskänslan är med andra ord helt på sin plats i sammanhanget. Instinktivt vet jag att jag kommer njuta, och mina förväntningar är så höga att jag nästan bävar för att öppna boken och därmed möjliggöra ett högt fall av besvikelse.

Tanken på att inte vara gift med Barbro har aldrig funnits i Johans värld fram till dagen han möter Solveig, och deras omedelbara, självklara och passionerade dragning till varandra gör att han plötsligt tvingas tänka på det. Komplicerade tankar eftersom Barbro, som just nu ligger på sjukhus efter en bilolycka inte heller har tänkt tanken på att inte vara gift med Johan.

Vi kastas direkt in i det starka mötet mellan Johan och Solveig och fångas omedelbart i skildringen av Johans tankar, känslor och reflektioner. En värld och ett perspektiv som vi får behålla under hela läsningen. Fullkomligt oförmögen att kontrollera sig själv och situationen slungas Johan in i en omskakande tillvaro fylld av ångest, skuldkänslor och självförebrådelser, blandat med passion och hänförelse. Det blir en lång, smärtsam och svår väg til självkännedom i ett triangeldrama som bara kan sluta på ett sätt. Men på vilket?

Så mycket mer om handlingen vill jag inte avslöja. Ibland behövs det inte så många ord. I detta fall blir det två; LÄS! Och fingertoppskänsla. För I den tysta natten stod tiden stilla är så finkänslig och finstämd att jag bestämmer att ordet håller hela vägen. Tidigt i boken slogs jag av ångest och motstånd när jag insåg att vi närmade oss intima scener. Men även här fanns finkänsligheten, och jag kände mig snart trygg på att jag inte skulle få ofina vulgariteter kastade på mig som skulle förstöra stämningen. Istället blev det bara fint. Sedan fanns det tillfällen jag ville skrika till Johan; nej, nej! Backa Johan, Solveig är inte på riktigt, hon är alldeles för bra för att vara sann! Men så plötsligt tas även hon ned på jorden och blir mänsklig, när hon tydligt sätter sina gränser och visar Johan att hon minsann inte är en leksak som låter sig behandlas hur som helst. Nej, Solveig är verklig en kvinna med stort K. Klok är hon också. Det är även Johan och Barbro. De är så kloka att det till och med finns några lite längre stycken där dialogerna inte känns helt trovärdiga på grund av sitt intellektuella innehåll. Där jag som läsare tänker att ingen som befinner sig i en sån här svår konflikt skulle vara i stånd att resonera så vettigt som Barbro och Johan ibland gör. Men så är dessa dialoger så fullspäckade med insikter och visdom att jag till slut välkomnar de som lektioner i ren livskunskap.

Genom hela boken visar Härdelin att han äger full kontroll över språket. Aldrig hackar, rycker eller stör det, och det något ålderdomliga språket bidrar också till att det skapas en så fin balans. Som att det poetiskt vackra i språket på något sätt uppväger lite för det svåra i berättelsen.

Det känns riktigt bra att manuset fick komma fram efter alla år i lådan. Jag har redan börjat på omläsningen, och ibland kommer jag på mig själv med att fundera över; hur gick det sen då?

Ingemar Härdelin är pensionär sedan 1992. Under sitt yrkesverksamma liv arbetade han som lärare och musiksekreterare. Musik, konst och kultur har varit hans största drivkrafter och inspiration genom livet, och han är fortfarande en utövande cellist. Sedan 1992 är han även utövande konstnär, och målar abstrakta tavlor i akryl som helt överlåter till betraktaren att tolkas.

Härdelins konst

Köp boken hos Adlibris

Köp den hos Bokus

Förutom nyutkomna I den tysta natten stod tiden stilla, medverkar Härdelin också i Novellantologin ”Över en fika i Svea Rike” som kommer nu i december. Samlingen består at 35 tankeväckande berättelser från författare i åldern 18 till 84 om sådant som skrämmer oss i dagens Sverige.

©Kristin Oladatter Steen 2017. All rights reserved.

Om konsten att tomstirra

Ja, det ÄR faktiskt en konst, att tomstirra. Förr i tiden kallades det att reflektera. Kommer ni ihåg? Hur gamla farbröder satt och smackade på sin pipa och bara stirrade ut i tomma luften? Gummorna gjorde det också, gärna med ett handarbete i händerna. Men reflektera var det de gjorde. En snart bortglömd kunskap kan man tänka.

Jag tomstirrar för fullt just nu. Länge och intenst stirrar jag rakt ut i luften, med e-cigaretten i handen. Min hjärna arbetar, och då måste jag låta den få göra det i fred, tills den har processat färdigt alla de frön som jag sått där uppe.

Utifrån sett ser man till synes ytterst overksam ut. Rentav lat skulle nog många tänka. De skulle bara veta hur många projekt en hjärna kan jobba med, typ samtidigt!

Jag ska gå i en tänkares fotspår, och jag ska gå i mina. Utöver det jobbas det vidare på ett redan gott påbörjat projekt…och ytterligare några fler kommande projekt. NaNoWriMo pågår förresten för fullt just nu, och när jag vaknar i morgon är det nio dagar kvar att komma upp i de 50 000 ord som utmaningen kräver. Inte för att det är så viktigt, men det vore ju sjukt roligt, om det inom dessa nio dagar faktiskt står 50 000 där det just nu står 45 506.

Nej så fan heller om jag är lat! Jag befinner mig faktiskt bara i en extrem icke-fysisk rörelse just nu.

Jag vill faktiskt inte ut. Men jag tittar gärna ut, på det tunna vita täcket som har lagt sig på marken. Samtidigt hör jag hur fåglarna knackar på huset. Mat har de fått, men jag tror de är ute efter fårullen som finns mellan timmerstockarna. Jag tror de vill göra det vinterbonat i sina hem. Bädda om sig, och kura ihop sig i sitt mysiga bo. Precis som jag.

Man skall aldrig underskatta vikten av en tupplur heller. Det säger Niklas Nygren, den utbrände psykiatern som just debuterat med sin bok ”Ett slut, en början,” om en psykiaters funderingar kring sin utmattningsdepression. Jag tror han vet vad han talar om.

Och DET om annat är väl verkligen en konst, att hur som helst bara kunna trycka på knappen som stänger av alla tankar och idéer som ligger och ruvar, för att ta en tupplur.

Vilken tråd ska man egentligen börja nysta i, när det finns så många man vill dra i? För inte har väl min fullkomliga icke-förmåga att icke-prestera något att göra med alla projekten jag ständigt påbörjar!

Jag tror på den där tuppluren. Jag skall bara tomstirra en stund till först. Förresten så tror jag inte det är vidare smart att jag tar den där tuppluren på sängen just nu, för på nattduksbordet ligger tre böcker och väntar på att deras sista sidor skall bli lästa. Går jag dit kommer jag inte kunna låta bli att öppna en av de. Och då blir det ju ingen tupplur, i dag heller.

Hur mycket böcker och text finns det i världen? Och lilla jag tänker att mina ord också en dag ska få finnas i den där enorma massan? Ibland tänker jag att jag nog måste vara lite galen. Så får det väl vara så.

©Kristin Oladatter 2017. All rights reserved.

I ett Hav av Ljus -dikt


I ett hav av ljus

under höstens täcke

Själarnas dans


I ett hav av ljus

en vemodig sång

om förgänglighet


I ett hav av ljus

den tysta önskan

Förgätmigej

 

I ett hav av ljus

en stilla viskan

vi ses snart igen


©Ingemar Martinsson 2017


2017©Kristin Oladatter Steen. Featured image ©Ingemar Martinsson. All rights reserved 

 

 

 

Det man inte pratar om -Recension

”Det man inte pratar om”
Författare: Pia Sundgren Storm, H-G Storm, Jennie Hultgren
Biografisk
ISBN 978-91-639-4540-3

En mor, en dotter och syster, en maka och psykolog: Tillsammans har de skrivit ”Det man inte pratar om”, en bok om det som inte får hända men som händer, om det vi inte pratar om som vi måste börja prata om. Som berättar om det svåraste, sätter ord på de stora frågorna utan svar, den bottenlösa sorgen, vanmakten, ansvaret och skulden. Men som också beskriver hur kärleken ger kraft att stå upp när man egentligen inte orkar, om mänsklighet, och om mod.  

Det är en bok om självmord, en bok att prata om.

     ”Boken är ingen feelgood bok, eller någon bok om självförverkligande, utan en återgivning av en resa – om verkligheten före, under och efter ett trauma. Den bok som kanske liknar mest den bok jag själv skulle ha velat ha i min hand då, när katastrofen var ett faktum”, beskriver huvudförfattaren på bokens baksida.

2012 satte huvudförfattaren av den nyutgivna ”Det man inte pratar om” sig ned för att skriva sin första text om livet före, under och efter den katastrof som tre år tidigare hade ställt livet på sin spets, då den unga vackra sonen valde att själv avsluta sitt liv. Skrivandet blev snabbt en form för nödvändig terapi, texterna blev många och fick så småningom en egen blogg där de kunde ge tröst och lindring även åt andra. Nu, ytterligare fem år senare går en del av texterna över i bokform.

     Vi får ta del av tre perspektiv på upplevelserna, det är mamma Pias, storasyster Jennies samt maken och psykologen HG:s. Innehållsmässigt låter sig inte boken kommenteras eller analyseras. Det är en mycket välskriven återgivning av författarnas upplevda verklighet. I ett flytande, tillgängligt, öppet och ärligt språk får läsaren ta del av deras tankar, känslor och upplevelser både före, under och efter katastrofen. Boken greppar tag och berör på djupet, man känner med i ilskan, sorgen, maktlösheten, vill sparka, slå och skrika; NEJ!! Detta får inte hända, det får inte vara så! Både boken och känslan greppar, och stannar länge.

      Boken kommer som ett viktigt inlägg i arbetet med att synliggöra den ständigt ökande psykiska ohälsan och självmordsiffran bland unga. Den är mättad med insikter, visdom och klokhet och kommer inte lämna läsaren oberörd. I tillägg till att kunna vara ett igenkännande och kanske en form av tröst för andra drabbade, väcker den både tankar och frågor i oss alla. Att den inte är en feelgood och är helt befriad från klicheer är en oerhörd lättnad.

”Vi måste våga fråga” är något vi ofta hör och läser. Men också, som psykolog HG Storm påpekar i boken, ”inte tillåta samtalet sluta där”, när vi möts av svaret ”jag vet inte”, om vi misstänker att något inte är som det ska. Pia skriver; ”Jag visste inte ens att det fanns en fråga att ställa.” H-G Storms många erfarenheter från sitt arbete med unga i sin roll som psykolog ger ett fint bidrag till boken. Vi får ta del av både hans egna reflektioner, och även en del fakta när han bland annat skriver om hormoner och hjärnans utveckling,  introverta och extroverta, och om posttraumatisk stress vid trauma.

Allt sammantaget är detta en bok jag rekommenderar på det starkaste, för alla att läsa. Vi har inte råd att förlora våra ungdomar, våra söner och döttrar, systrar och bröder. Vi har inte råd att inte prata. Det är vårt allas ansvar.

”Bli en som ser.”
Pia Sundgren Storm

Utgivningsdatum 2017-10-20

https://www.adlibris.com/se/bok/det-man-inte-pratar-om-verkligheten-fore-under-och-efter-ett-trauma-9789163945403
https://www.bokus.com/bok/9789163945403/det-man-inte-pratar-om-verkligheten-fore-under-och-efter-ett-trauma/

Författarens blog hittar du här:
http://piasundgrenraindance.se

Flera kämpar i arbetet med att synliggöra den psykiska ohälsan och självmord bland unga:
http://www.aldrigensam.com
http://suicidezero.se
https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/
img_2534

©Kristin Oladatter 2017. All rights reserved.

Vakna min vän -dikt

Vakna min vän 
där ute gryr dagen 
Vakna min vän 
glöm obehagen 

Låt mig va, låt mig va 
där finns inget jag vill ha! 

Vill stanna i min dröm 
bara stanna i min dröm 
Vacker och varm 
befriad från larm 
Hela världen så öm 
i min dröm 

Nej, vakna min vän 
tiden är Nu 
Vakna min vän 
ge världen ditt Du 

Din dröm känner ingen 
dig äger ingen 
Men ser du, dagen är tingen 
så vakna, stig upp, kliv sen ut i ringen 

img_2345

©Kristin Oladatter 2017 all rights reserved


Ateljé Wessmark -med öga för detaljer 

I en gammal skola i Kils Kommun i Värmland har konstnärsparet Wessmark flyttat in. Under två års tid har de renoverat och skapat sig både ett hem och en arbetsplats med vida utsikt över nära och mera fjärran landskap. Nu har de även öppnat dörrarna för alla oss andra så att vi kan få skåda, inspireras, förundras och betagas av deras plats och deras konst.

För det gör man, förundras och betagas. Och ibland tänker man att det är omöjligt det man ser, fast man så gott vet att det där o’et inte alls hör ihop med ordet möjligt. För allt är möjligt, i någon form. För Johannes Wessmark till exempel så var det fullt möjligt att på egen hand lära sig fotorealistiskt målande, gott hjälpt av ett till synes sällsynt öga för detaljer tillsammans med ett tålamod få människor förunnat. Något han hade med sig redan som liten pojke när han gjorde sina in-i-minsta-detalj-teckningar. I dag har blyertsen ersatts av air-brush, penslar, olja och acryl. Med dessa verktyg i hand går han lös på papper och duk, i storformat. Motiven, oftast modell -och landskapsbilder men även stilleben och porträtt, hämtar han hem med hjälp av kameran. Sedan börjar arbetet.

Photo: Ingemar Martinsson

”Agnes in backlight” by the artist Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Work in progress. The artist, Johannes Wessmark is present. Photo: Ingemar Martinsson

 Det är Johannes som möter oss när vi kommer. Det är Johannes som visar oss runt, berättar och svarar på alla våra frågor. Det känns naturligt, nära, personligt och väldigt trevligt att det är konstnären själv som är på plats. Det liksom berör mera då. Men det betyder inte att den andra halvan av paret inte finns närvarande. Johannes fru, Annika Kakka Wessmark är i allra högsta grad närvarande med sina målningar, ord och dikter, och också som modell i några av Johannes målningar och i sina egna självporträtt.

”Still standing” Acrylic on linen by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

 Johannes målning ”Still standing” bär på en alldeles egen historia. Den är målad efter ett foto som Johannes far i sin tid tog under tiden han jobbade som ortopedläkare i Algeriet på 60-talet. Den är fantastiskt målad, sann och gripande. Och på skåpet under tavlan ligger den gamla protesen som bars av den avbildade och avmålade mannen. Som kronan på verket kan man säga, fast under.

”The crown” in acrylic and oil by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Painting by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

”Hanna” in acrylic and oil by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

From the studio and workspace. Paintings by Johannes Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Dikt av Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

 KOM

Kom rynkor och kom gråa hår
kom bråck och grop på mina lår
Likt välgjort konstverk formas jag
får flera detaljer varje dag
Till slut mitt värde är på topp
med praktfullt dekorerad kropp

 By Annika Kakka Wessmark

Painting by Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Paintings by Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Paintings by Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

Paintings by Annika Kakka Wessmark. Photo: Ingemar Martinsson

 Annikas konst är mera blandat. Förutom sina fotorealistiska tavlor som även hon gör så skapar hon också sina mera lekfulla och tankeväckande tavlor. Och så skriver hon. I fönsterbrädor och på andra platser finns några små inramade målningar med hennes trevliga dikter i. Som älskare av det skrivna ordet kommer jag hem, googlar och söker för att hitta flera ord. Jag tyckte om det jag läste och vill ha mer. Men jag lyckas inte. Det kanske inte är orden som dominerar skapandet. En bild säger ju som vi vet mer än 1000 ord. Som hennes målning av den multitaskande kvinnan med 3 par armar. Den talar sitt tydliga språk. Hon ser banne mig glad ut i sin multitasking posé, och jag tänker; var glad du för att telefonen du håller i handen inte är vidare smart! Jag får mig i alla fall ett gott skratt här, och skulle gärna haft den på den egna väggen. Sedan gillar jag skarpt porträtten hon gjort av sin man, den stora konstnären. Och mycket mycket mer.
Jag kommer som sagt hem. Jag inser mina begränsningar när det kommer till penslar och färg, och plockar snabbt undan alla mina målarsaker. Åtminstone för ett tag. Möjligheten finns också att de ligger på Blocket inom kort. I stället tar vi våra kameran och vi beger oss ut på utflykt i naturen och på gatorna. För det är här vi hittar inspirationen. I mötet med naturen och i mötet med människorna. En bild säger mer än 1000 ord, javisst. Men jag vill ha båda, för bilden ger mig orden och orden ger mig bilden. Och konstnärsparet Wessmarks arbete ger verkligen både inspiration, lust och kraft att gå ut och söka. 

För den som söker, den har en benägenhet att hitta.

I alla fall hittar DU mycket mera Wessmark här:

Johannes
Annika Kakka
All photos by ©IMPHOTO 2017. Text ©Oladatter 2017. All rights reserved